Häromveckan fick Dramaten en ny chef när Mattias Andersson hämtades från Backa Teater till nationalscenen. Valet har mötts av idel lovord och Andersson beskrivs som en regissör med blicken vänd ut mot samhället; som en undersökande journalistisk dramatiker; som nyfiken på samtiden med hög tilltro till sin publik.
Det förhållningssättet poppar upp i mitt huvud den här helgen då lyssnandet är kyrkans tema. Det är varken enkelt eller riskfritt att lyssna. Att lyssna kräver både nyfikenhet och tillit.
Nyfikenhet är en utgångspunkt. Många av oss älskar ord och tycker om att själva tala. Då kan det vara svårt att hitta plats, tid och kraft för att lyssna på andra. Vi behöver träna upp vår nyfikenhet, öva på att låta orden vila och drilla vår hörsel. Inte sällan finns de verkliga insikterna i lyssnandet. Stora budskap ryms i tystnaden. När vi tillåter oss att tystna och lyssna till oss själva, till varandra och inåt mot Gud. Allt lyssnande bygger på nyfikenhet.
Och på tillit. För ibland har vi, av olika anledningar, svårt att ta in de budskap som når oss. Även om vi instinktivt vet att de är sanna. I en av bibelns texter berättas om en rik man som möter Jesus och frågar honom om vägen till det eviga livet. Jesus svarar att mannen ska sälja allt han äger för att vandra med honom. Då ”mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket”. Han ställde en fråga, men hade svårt att ta in svaret. Han litade inte på att det var rätt väg för honom.
Människor upplever ibland Gud som tyst. För många kan Guds tystnad vara den enda gudserfarenheten. Men tänk om det är så, att Gud faktiskt talar till oss men att problemen sitter i vårt lyssnande. I svårigheterna med att lyssna och ta in. I bristande nyfikenhet och tillit.
Nu kanske vän av ordning hävdar att bristande nyfikenhet och tillit väl knappast kan vara en människas eget fel. Så mycket kan ligga bakom hurdana vi är, och nyfikenhet och tillit är svårt att bestämma sig för.
Poängen är också en helt annan än skuldbeläggande. Det glada budskapet ligger i Jesus ord till lärjungarna efter att den rike mannen gått sin väg. Han säger att vägen till Guds rike är omöjlig för människor, men inte för Gud. ”Ty för Gud är allting möjligt”. Evangeliet är att Gud, trots mänskliga brister, ständigt försöker nå igenom för att locka fram vår nyfikenhet och tillit. Oavsett vad som format oss tidigare eller vad som binder oss i nuet – Gud försöker tilltala oss och då har vi att lyssna.
För ett tiotal år sedan gästade Mattias Andersson Göteborgs domkyrka under en konferens om den goda staden. Han sa då att teater, när det fungerar som bäst, handlar om att ta de existentiella frågorna på allvar och tro att publiken också gör det. Då kan man lyckas nå fram. Han menade att väldigt många människor är mottagliga för de frågorna: ”Tonen finns överallt i staden, det gäller bara att lyssna in. I grunden handlar det om människosyn”.
