Enligt Antikens grekiska tragöder undgår ingen sitt öde. Sant är att vi alla under livets gång tidvis drabbas av olyckor, sorger, svårigheter och förluster, som vi på ett eller annat sätt tvingas att förhålla oss till. Jag talar då inte om medvetna illdåd, begångna av maktlystna krigshetsare och lydiga lakejer i feghetens och ondskans tjänst, utan om den sortens motgångar, som betingas av livets egen struktur.
Tragiska händelser har präglat min egen familj, traumatiska och omvälvande men också lärorika erfarenheter kantade min uppväxt. Min mors lillebror och enda syskon dog strax efter födelsen. Vid 26 års ålder, sedan min far avlidit i leukemi, blev mamma änka med tre små barn att ta ansvar för, det yngsta endast två veckor gammalt. Sex år senare dog min mormor och morfar, som trätt in som våra extraföräldrar efter pappas död. Samtidigt gifte mamma om sig med en man efter sex veckors bekantskap. Strax efter att hon blivit änka för andra gången blev hon vid 70 års ålder, i min åsyn, krossad under en lastbil, överlevde men förlorade båda sina ben. Därefter gäckade hon döden på nytt, drabbad av en livshotande sepsis (blodförgiftning) och tillfrisknade från en cancersjukdom innan hon, efter 24 år i rullstol, lugnt och stilla avled vid nära 94 års ålder år 2016.
Då jag själv på nära håll drabbades och var en del av dessa dramatiska händelser, kunde jag samtidigt konstatera med vilken inre styrka min mor mötte sina motgångar. Hennes inneboende livsglädje bar henne ständigt över de bråddjup, som öppnade sig. Trots rådande omständigheter godtog min mor aldrig sin invaliditet, tillät den inte att definiera henne. Hon vägrade att använda proteser och lät i stället sy upp vackra hellånga vida kjolar och förklarade frankt att hon skulle leva som vanligt med minimal hjälp från hemtjänsten, vilket hon också genomdrev.
I kraft av sitt obrutna livliga intellekt författade hon efter olyckan fem böcker, framträdde i tv och radio, blev omskriven i tidningsartiklar och höll uppskattade föredrag fram till 93 års ålder. Hennes inställning präglades av glädje och tacksamhet över allt livet hade att erbjuda. ”Genom olyckan fann jag äntligen mig själv och förstod vad som är viktigt i livet. Synd bara att den insikten kom så sent och att det skulle krävas en katastrof för att jag på djupet skulle ta den till mig”, resonerade hon.
Med sin positiva livssyn, sin självrespekt och klokhet blev min mor en förebild, som lärde mig att livet, mot alla odds, alltid är värt att leva. Så länge vi kan glädjas åt fåglarnas lovsång eller njuta av tystnaden i skogens gröna rum, känna rosens doft eller se solen, i rosafärgad skymning, sänka sitt eldklot i havets famn en ljummen sommarkväll, då anar vi, att vi också är en del av något större. Den insikten väcker vår ödmjukhet och vördnad för livet i alla dess former.
Min mor fick enligt önskan sin grav i havet, som hon älskade. I ljudet av vågornas slag mot strand tycker jag mig ibland höra hennes röst med påminnelsen om att livet är okränkbart och att det alltid, så länge vi omfamnar det med kärlek och respekt, finns hopp om en morgondag. Men – det är i nattens mörker stjärnorna tänds. Låt oss minnas det när svårigheterna hopar sig!
