Liksom en sommarvisa sakta förklingar till tonerna av höstens obevekliga requiem har avskedets stund kommit även till mig. Detta är min sista krönika. GP:s redaktionsledning har beslutat att lägga ner Vardagskrönikan.
Vår livsvandring kantas av uppbrott och förändring i likhet med årstidernas ständiga växlingar. En knoppande vår övergår nästan omärkligt i sommarens blomprakt, den fullmogna hösten förebådar i ett långt farväl vinterns tysta dvala. Ett cykliskt skeende, en symbol för vår egen tillvaro, där avsked och pånyttfödelse ändå bär hopp om nya vårar för kommande släkten.
Ett farväl, frivilligt eller ofrivilligt, beskriver alltid en rörelse, en förflyttning i tid och rum, en omdaning. Även om ett avsked ibland kan innebära befrielse definieras det alltsomoftast som något irreversibelt, något oåterkalleligt och slutgiltigt, där kontinuitet, bekräftelse, trygghet och gemenskap går förlorade.
I vår tid då välfärd, narcissism, bekvämlighet och materialism tagit överhand, löper vårt själsliv stor risk att infekteras av en vårdslös köp- slit- och slängmentalitet, av ständiga avsked, till och med i våra nära relationer. I stället för att gräva där vi står har vi blivit besatta av tanken på förnyelse, förändring, utveckling, tyvärr alltför ofta på en samvetslös bekostnad av jordens resurser. En ofrånkomlig motvikt har börjat formera sig – hållbarhetstanken – förändring som ovillkorlig synonym till förbättring enligt förnuftets lagar. Vi kommer att tvingas till underkastelse och ett annat förhållningssätt, till att förvalta, behålla och värdesätta i stället för att förbruka, förkasta och förändra. Det är dags att omvärdera förlegade drömmar om herravälde, att bryta med förvärvade tankemönster och skeva föreställningar om mänsklig lycka. Vi måste lära oss att försaka, att avstå från det skadliga överflödet, att ta ansvar. Jorden är överbefolkad, tillgångarna är otillräckliga. Krafter utom vår räckvidd som pandemier, krig, naturkatastrofer i form av översvämningar, extrem torka och bränder och en rubbad balans i de biologiska ekosystemen är synbara bevis på människans hybris och självpåtagna roll som skapelsens herrar. Vi har blivit gisslan i ett självförvållat dödsdrama vi inte längre kan ignorera. All utveckling måste ske i samklang med vår bestämmelse. Förändring får aldrig vara ett självändamål utan ska paradoxalt nog stå som en garant för sammanhang, stabilitet och säkerhet, det vill säga för fundamentala mänskliga behov.
Ett farväl är en påminnelse om vårt eget livs ändlighet. Det väcker känslor som vemod, ruelse, saknad, tomhet och sorg men är också det yttersta beviset på att vi lämnat en upplevelse bakom oss, att vi därigenom har vidgat vår erfarenhet, att vi har ökat våra kunskaper och går vidare.
Även om en GP-krönika blir till en svanesång och mitt farväl tonar bort i ett mollstämt slutackord i en ”song of silence” ska pennan, världens mest fruktade vapen, framhärda och i det skrivna ordet oförtrutet angripa dumhet, förtryck, intellektuellt och moraliskt förfall och inge hopp i sin ständiga kamp för kunskap, sanning och rätt, själslig nobless och mänsklig värdighet.
Jag vill rikta ett varmt tack till GP:s läsare för den här tiden. Era uppskattande omdömen har varit inspirerande i högsta grad och stärkt mig i mina slutsatser både när det gällt reflektioner kring aktuella samhällsproblem och frågor av mer livsfilosofisk art. Det är med nyvässad penna jag trosvisst och förhoppningsfullt tillägnar er orden AU REVOIR (på återseende), dock med siktet inställt på en annan arena.
