I skrivande stund har jag just varit ute på hal is. Bokstavligen talat. Havet jag bor på är nämligen fruset till den grad att det bär både min båt, andras båtar och människor. I morse var vi några få som gick ut på isen för att ta hand om bommar och bryggor innan kommande lågtryck. Fler och fler hoppade ner från bryggorna och gick omkring med hala skor, stela ben och mjuka leenden av förundran i ansiktet. Där och då insåg jag något viktigt: Förundran är en källa till en alldeles särskild slags glädje. Jag vill ha ännu mer förundran i mitt liv, och jag vill hjälpa till att väcka den hos andra också.
På temat förundran så förundras jag över föränderligheten i hur man förhåller sig till tid och liv. På torsdag fyller jag år (se reportage till vänster här på uppslaget) och det som var viktigt förra året och för fem år sedan är långtifrån samma sak. Om det inte är samma så bör ju "reglerna" för vad som är viktigt ha ändrat sig. I och med de senaste tio födelsedagarna kan jag konstatera att man kan räkna viktigheter, liv och tid på olika sätt, att det är viktigt att förhålla sig flexibel till detta. Jag förundras över att livet faktiskt blivit roligare och bättre för varje år! Jag skulle inte vilja vara yngre. (Vilket vore en väldigt onödig önskan eftersom det än så länge är omöjligt.)
LÄS MER:Annelies vardag handlar om att uppfylla drömmarna
Häromveckan var jag med på en inspelning av en trevlig podcast. Ledarna valde att ställa viktiga frågor bortom äventyrandet, varav en var just frågan "vad är det viktigaste du lärt dig?". Jag tror inte det är en fråga man kan tänka sig till utan något man vet, från en djupare plats än hjärnans primitiva skrymslen. Ju äldre jag blivit desto mer litar jag till en annan intelligens. Det vetandet som är oförstört av andras borden och måsten om livet.
Har du någonsin funderat på vad som är det viktigaste du lärt dig? Och hur det varierar med åren?
Eftersom vi människor verkar formas av andra människor är det lätt hänt att ta till sig av andras levnadsregler, även om de inte passar. Jag lyssnade på en intervju med en man som insett att han inte höll med om den gängse definitionen av framgång (det vill säga mycket pengar på banken, fin bil, stort hus, snygg partner, framgångsrika barn). I stället definierade han om sin egen regel till att framgång är; att rycka upp sig varje gång han misslyckats. Det innebär såklart en större chans till framgång, både i mängd och i storlek.
Mitt svar på frågan om vad som är det viktigaste jag lärt mig går tillbaks till tidiga ungdomsåren när jag studerade Lars-Eric Uneståhls böcker om mental träning. Då lärde jag mig att kroppen lyssnar på allt du tänker och svarar därefter. Nu har jag även lärt mig att hjärnan lyssnar på allt du tänker, (och ibland på vad andra tänker) och beter sig därefter. Det ger ju oss människor en möjlighet att förundras över den frihet och ansvar vi har för våra liv.
