Ängeln som står på spiselkransen påminner om en sovande fjäril. Jag tänder adventsljuset bredvid fjärilsängeln och de dansande skuggorna på väggen ser ut som ett litet men peppat luciatåg, som ställt upp sig i korridoren innan avfärd. ”Flyg lilla fjäril flyg! En dag kommer du krossas, så flyg nu, du lilla fjäril flyg!”. Så skriver Håkan Hellström i en av sina låtar. Det där att våga leva, trots att vi ska dö. Att våga älska, trots att kärleken kan gå förlorad. Att våga flyga, trots att vingarna kanske inte bär.
Under vintern överlever fjärilar genom att, som larver, gå in i sina puppor eller hitta gömställen där de kan försjunka i djup sömn och invänta våren. De tar sin tillflykt till jordkällare, fågelholkar, trapphus, ladugårdar, under barkbitar, där de får vara ifred. De förbereder sig, som fostret växer till i moderlivet eller som människor som lever i väntan på mörka undanskymda platser. En del fjärilar vaknar till när solljuset tillfälligt kommer och fladdrar yrvaket iväg, avbrutna, inte redo ännu. För fjärilen är vintern att gå i vila, bida sin tid, vänta på ljuset.
I folktron har fjärilen olika betydelser. Den ses som ett tecken på att någonting nytt är på väg att ske, förebådelse av pånyttfödelse och förändring. Puppan som spricker och det vackra som föds därur. Ibland betraktas fjärilens oväntade närvaro som en slags påhälsning från de döda, någon vill säga någonting eller trösta i sorgen. ”Jag väntar nu blott på er en liten stund här någonstans i närheten, alldeles om hörnet. Allt är väl.”. Fjärilar sitter ihopkrupna i fönsterkarmar och möter oss som änglar på genomresa. En fjärilsort kallas ”Sorgmantel”. Det är fint. Vi bär våra mantlar av sorg, som fjärilsvingar omsluter de oss, ömtåliga väntar vi på att våra tunna vingar skall få färg igen.
Det finns ett, kanske inte helt vetenskapligt belagt, begrepp inom kaosteorin som heter The butterfly effect – fjärilseffekten. Teorin går ut på att en liten, omätbar och försumbar händelse över tid kan påverka ett större skeende någon helt annanstans. En fjärils vingslag i Mexiko kan vara den lilla, lilla förändring i luftströmmarna som gör att en tornado långt senare sveper över Texas. Därför är det också svårt, närmast omöjligt, att förutsäga väder och vind, liksom livet och framtida skeenden. Det till synes obetydliga, det ingen ännu registrerat, kan förändra allt.
Teveprofilen och språkvetaren Fredrik Lindström skriver i dikten ”Allting gills”: …och om man råkar ringa fel och den som svarar drar på sina ord som för att uppehålla en lite ska man gärna prata en stund, för om det är det enda samtalet på hela veckan så kan även en felringning räknas. För allting räknas. Jorden är en sådan plats där allting räknas.
Det omätbaras betydelse och påverkan ger visst hopp, i en värld där tilltron till statistik, dokumentation och diverse prognosverktyg tycks öka i omfattning. Världen är inte förutsägbar. En fjäril, som nyss har vaknat från sin vintersömn, fladdrar till och vingslaget stannar kvar i världen. Ingen känner till dess närvaro, ingen vet ens om att det har hänt. Ingen vet att det där vingslaget kanske kommer att rädda oss alla till slut. Så flyg, lilla fjäril, flyg. Du betyder mer än du tror.
