Jag hoppas du är bekant med känslan av fjärilar i magen? Du vet den där pirrande känslan i magtrakten som infinner sig när man står inför en utmaning? För mig betyder den "äventyr". Mina fjärilar brukar vara ljusblå och sugna på att flyga. Jag tolkar dem som något positivt, mest på grund av erfarenheten att nervositet gör mig mer skärpt och fokuserad.
Häromveckan satt jag i min favorithelikopter på Säve med fjärilar i magen och skulle precis göra min första flygning helt själv, utan instruktör som kan rycka in om något skulle gå fel. Kan du tänka dig in i den situationen? Jag får fjärilar i magen när jag tänker på det, vilket får mig att tänka på tankens kraft.
Man kan tolka en kroppslig förnimmelse på flera sätt. Fjärilar i magen kan tolkas som getingar eller någon annan insekt som betyder fara och kanske är lätt ångestframkallande. Visst är det spännande att det är hjärnan som tolkar en känsla? Jag är nyfiken på hur stor valmöjlighet man har i den tolkningen. Antagligen presterar du inte särskilt bra om du väljer att tänka "jag är nervös, det kommer aldrig att gå".
Jag fick nyss reda på av min vän som är psykolog vad fjärilar i magen egentligen är. Det är bara blod som lämnar organen till förmån för musklerna och hjärnan. Det är helt enkelt kroppens fantastiska respons på situationen framför dig. Den tolkar det som att du behöver mer syre och blod i muskler och hjärna än i matsmältningen. Samtidigt ser nervsystemet till att skicka ut signalsubstanser och hormoner som gör dig ännu mer redo. Om du inte uppskattar känslan av ’fight-or-flight’, så behöver du lugna ner dig och sätta igång den lugnare delen av nervsystemet som får dig att återhämta dig och sätta igång matsmältningen igen. Man kan medvetet landa mer i det parasympatiska nervsystemet genom att exempelvis ta riktigt djupa andetag.
Men det tänkte jag inte på i helikoptern. Känslan var nästan som inför ett rekordförsök i fridykning eller en toppbestigning. Vi hade landat, rotorbladen snurrade och min fantastiska instruktör Tony hade just sagt att han skulle gå ur helikoptern. Jag var tveksam (läs: lite rädd). I ett försök att ta bort uppmärksamheten från det bultande hjärtat och de numera vilda fjärilarna frågade jag honom hur det känns som instruktör att släppa iväg sin elev på ett soloflyg. Han såg mig i ögonen och sa: "Jag hade inte släppt iväg dig om jag inte var säker på att du skulle klara det".
Den meningen förändrade allt. Hjärtat saktade ner, ögonen blev mjuka och fjärilarna lugnade ner sig. Om Tony tror att jag klarar det, så tror jag också att jag klarar det. Något liknande hände faktiskt innan jag besteg Everest trots höjdskräck. Jag frågade min förebild och Sherpa-vän om han trodde jag var redo. "Inga problem, du klarar det", sa han. Vår tankes kraft är stor, men vad förebilderna och personerna omkring oss tänker och säger kan vara minst lika viktigt.
