Det är när Musik mot midnatt i P2 går mot sitt slut och Notturno tar vid, som man vet att det är dags att gå och lägga sig. Och det är när GP:s printchef ringer, som man vet att det är dags att sluta som vardagskrönikör. Nu har jag till råga på allt fått skrivkramp.
Detta är min sextiotredje och sista Vardagskrönika och detta med skrivkramp har aldrig inträffat tidigare. Orden släpar sig fram som sniglar över tangentbordet, kanske beroende på att de i strikt redaktionell mening inte längre är önskade. Inte ens Irish Cream-tryfflar från Polen hjälper. Kanske har jag ätit för många. Jag tänker på Göran Tunström. Han hade skrivkramp i åtta år. Sedan skrev han Skimmer och en rad andra fina böcker. Sedan dog han.
Det slår mig plötsligt att detta kanske är en större livskris än vad jag har velat erkänna, att min självbild är ruckad. I sex års tid har jag betraktat världen med vardagskrönikörens nyfikna blick, ständigt på jakt efter intressanta skeenden, som skulle kunna utgöra krönikematerial. I internationella sammanhang har jag presenterat mig som “Professor of Neurochemistry at the University of Gothenburg and University College London, and columnist at The Gothenburg Post (a little bit like The Washington Post)”. Jag har inga sociala medier genom vilka jag kan få utlopp för min verbala inkontinens. Jag var mycket nära att mejla Göran Greider på Dala-Demokraten för att erbjuda mina tjänster men tog i sista stund mitt förnuft tillfånga.
Jag tänker att det ändå är fint att avsluta med en höstkrönika. Samtidigt hade det förstås varit elegantare att sluta på eget initiativ. Jag hade kunnat tillskriva redaktören för denna spalt, att jag efter moget övervägande hade kommit fram till att jag hade uppnått fulländning som vardagskrönikör, att jag aldrig skulle kunna skriva något som överglänste det jag hittills hade skrivit (vilket förstås ligger i det fulländades natur) och att jag därmed fann mig nödsakad att be om mitt entledigande. Jag hade generöst kunnat bifoga tre lysande (om än inte fulländade) Vardagskrönikor till redaktörens fromma, för att undvika tomma spaltcentimetrar och abstinens hos läsarkretsen. Men printchefen hann före.
Hur kommer det då att gå för mig på min vidare vandring genom livet som före detta vardagskrönikör? Jag vet uppriktigt sagt inte. Samtidigt har jag ett ess i rockärmen. I februari 2017 skrev jag ett avtal om en bok med ett av våra stora förlag. Det tryckfärdiga manuskriptet skulle ha avlämnats den 31:e oktober 2017, men min förläggare och jag har en fin relation och rättsliga åtgärder har hittills uteblivit. Vi har regelbundet hört av varandra genom åren och skall nu träffas på Heaven 23 över en räkmacka i samband med årets bokmässa för att smida planer. En bok är ungefär hundra krönikor lång, om man räknar tecken. Fortsätter jag att skriva med tidigare frekvens och hastighet, kommer manuskriptet att var klart för avlämning den 31:e oktober 2031 (om nu inte skrivkrampen ställer till det). Det är svårare att skriva korta än långa texter, säger min förläggare. Jag är så gott som klar, säger jag. Tack för denna fantastiska tid, kära läsare!
