Karim Zendegani ny krönikör på namnsidan
Karim Zendegani ny krönikör på namnsidan Bild: Anders Hofgren

Du kan inte göra allt men alla kan vi göra något

Karim Zendegani kan inte glädjas över badtemperaturen. ”25 grader i ett svenskt hav känns inte normalt. På morgonen har jag hört på radion om översvämningarna i Tyskland och Belgien.” Glädjedödaren i honom väcks till liv och han vill skrika rakt ut. I stället håller han tyst för att inte överföra sin klimatångest på barnen, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Andra semesterveckan är passerad. De bohuslänska klipporna är dränkta i solsken och jag känner med hela kroppen att ledigheten är här. Solen gassar och jag förvånas över hur stenarna bränner under mina fötter när jag går på klipporna. Det har hänt tidigare men i andra delar av världen. Försiktigt doppar jag tårna i vattnet och hör hånfulla uppmaningar från mina barn att jag ska våga hoppa i. Det är hur varmt som helst säger de. Jag tar några simtag och instämmer, det känns overkligt behagligt. Jag hör badande vuxna säga att badtermometern visar 25 grader och att det känns som att man simmar i Medelhavet.

ANNONS

Glädjedödaren i mig väcks till liv. 25 grader i ett svenskt hav känns inte normalt. På morgonen har jag hört på radion om översvämningarna i Tyskland och Belgien och jag vill så gärna skrika ut att vi befinner oss i det så kallade ”kokande groda-syndromet”, det vill säga att vi fortsätter att anpassa oss till de rådande omständigheterna utan att egentligen förstå vad som händer. Jag oroas över att en katastrof närmar sig i smyg utan att vi märker den.

Jag väljer att vara tyst, det finns barn i närheten och jag vill inte överföra min klimatångest till de små liven. Men det är lätt att räkna ut att vi lever i förändringarnas tid på gott och ont. Extrema temperaturer i Kanada och USA, skogsbränder, översvämningar i våra närområden i Europa. Det handlar inte bara om isbjörnars överlevnad längre, nu är det tyskar och belgare som drabbas. Allt tyder på att naturen säger ifrån och att vi borde göra något åt det. Men hur ska vi göra och vilka är ”vi”? Är det du och jag på individnivån eller är det vi i kollektivet.

Det är så lätt hänt att vi i dessa situationer fokuserar på individers beteende istället för att inse att det handlar om systemförändringar. Hur reformerar man ett system i det stora hela? Vi uppmanas att källsortera rätt, ställa bilen hemma, äta vegetariskt och flyga mindre. Detta är givetvis viktiga åtgärder som vi kan och ska göra på individnivå. Men vår viktigaste uppgift som medborgare är att på demokratisk väg få våra politiker att agera så att samhället gör det enkelt för oss att leva hållbart. Ett liv där det hållbara är standard och de ohållbara valen är svåra att genomföra.

ANNONS

Jag förstår dem som känner hopplöshet inför rapporterna om stundande klimatförändringar och väljer att strunta i allt och ta den lätta vägen. Låta livet fortgå och låtsas att allt är som vanligt. Men då påminner jag mig själv om att ingen står ensam i det här oavsett hur engagerad man är i klimatfrågan. Tänk bara att för dryga två år sedan manifesterade miljoner människor världen över för att visa sitt engagemang för klimatet. Det ger mig insikten att alla inte behöver driva på för att en förändring ska ske, det räcker att en del av samhället, det vill säga den kritiska massan, tar första steget för att åstadkomma reformer. När tillräckligt många beslutar sig för förändringar så hänger resten av samhället med.

Hur vi hanterar förändringarna i vår livsstil kommer att vara avgörande för vår framtid. Det tål att upprepas, du kan inte göra allt men alla kan vi göra något.

ANNONS