Den här veckan väljer USA president. Där som här handlar livet om val, ofta alldagliga, ibland livsavgörande. Att tvingas välja skapar den ångest som är vår arvedel eftersom vi ständigt måste välja och därmed också välja bort. Alla val handlar om att föredra någonting framför något annat, vilket är nog så plågsamt ibland. Eftersom valen ibland är så avgörande för oss och våra liv, trånar vi människor efter att val skall vara rättvisa så långt det nu är möjligt. Fria och allmänna val är därför en av grundpelarna i det vi kallar demokrati. Alla val är emellertid inte fria och knappast heller moraliskt acceptabla.
Vi är alla delar av vårt samhälle, men staten äger makten. Genom lagar och bestämmelser kan staten driva en uppfattning som inte sällan domineras av politiska, ideologiska eller religiösa doktriner. Rikedom representerar en annan slags makt om än inte lika formell. När staten talar om för oss vad rättvisa är och instiftar lagar och regler på grund av doktriner som människor inte håller med om är detta lika riskabelt för människornas tilltro till samhället som när rikedomen köper sig förmåner som inte är allmänt tillgängliga.
Kvotering är ett exempel på när människor blir bortvalda för att de inte har rätt kön, hudfärg, sexuell läggning eller andra av alla tusentals attribut som kännetecknar oss människor. När man tar sig rätten att välja bort på grund av godtyckligt valda attribut tar man en betydande risk med människors tilltro och lojalitet till samhällets institutioner. Ofta drunknar sådana invändningar i hänryckningen över det val man gjort och som man uppfattar som politiskt korrekt. Rättvisa gäller bara fram till de ideologiska murar som någon ställt upp. Kvotering är ju diskriminering och den kan väl aldrig vara rättvis eller moraliskt acceptabel?
Samma val och samma kval gäller min patient Lisa vars liv slogs i spillror när hennes gravt handikappade son fråntogs rätten till stöd och service (LSS). Han blev helt enkelt satt på undantag, oförmögen att delta i något samhällsliv. Mamma Lisa blev offret i detta gisslandrama med sin egen hälsa som insats. Hon fick göra allt som sonen tidigare fått hjälp med. Följden blev att hon höll på ”att stressa ihjäl sig”.
Rättvisa och moral i min värld handlar om att människor alltid skall ges en andra chans. Vare sig statliga normer eller gyllene penningar skall någonsin få en självskriven rätt till en plats före någon annan, vare sig på jobbet eller i skolan. Häromdagen hörde jag flera unga amerikanska förstagångsväljare säga att de inte brydde sig om att rösta för att deras röster ändå inte räknades. Visst låter det konstigt i våra öron, men det beror helt enkelt på att de flesta delstater använder ett valsystem där den som får flest röster av kandidaterna tilldelas samtliga elektorsröster i denna delstat. Är man demokrat i en stark republikansk stat räknas man inte, eller tvärtom. Hur många människor har inte upplevt detta, känslan av att inte räknas och därför inte bryr sig? Jag tror att om inte alla får samma chans, oavsett vem man är, har demokratin fundamentalt misslyckats. Chansen skall man få oavsett om man är professor i statskunskap eller skolelev. Det är rättvisa och acceptabel moral för mig.
