Vardagen känns så annorlunda. Jag har alltid med lite stolthet i rösten berättat för min syster i Iran, när vi pratar i telefon, att jag nästan med 99 procent säkerhet vet vad som förväntas av mig de kommande sex månaderna. När hon har pratat om osäkerheten som omsluter hela det iranska samhället så har jag pratat om förutsägbarheten här i Sverige. Att vårt samhälle fungerar som en klocka. Barnen ska till skolan, delta i planerade veckoaktiviteter, planer för ledigheter och semestrar är klara i tid.
Syrran har alltid undrat vad som händer med livet och människor när allt är så inplanerat. Och till svar har jag sagt att resultatet av förutsägbarhet är ett väl fungerande samhälle med lyckliga människor, i alla fall om man ser till internationella jämförelser, för vi är ju ett av de lyckligaste länderna i världen. Men nu har ett litet virus satt den klockan i gungning. Över en natt slopades karensdagen, mötesfriheten begränsades och krav på läkarintyg för sjukskrivningar slopades.
Jag imponeras också av vårt samhälle och dess förmåga att planera för kriser.
Som kommunanställd har vi ägnat ganska mycket tid på att analysera risker och planera för oväntade situationer. Jag kan erkänna att det ibland har känts som om vi sitter och målar fan på väggen men i dag är jag tacksam för allt arbete vi har gjort. Många av de kris- och handlingsplaner som har tagits fram kan visa sig vara verkningslösa, det får framtiden utvisa. Men bara det faktum att det finns en mental förberedelse kring krissituationer underlättar vardagen.
För målet är att vi så fort som möjligt ska landa i vardagen igen. Samhället måste fungera fastän vi har en pandemi att hantera. Det är faktiskt upp till var och en av oss att tänka på hur vi ska agera. I dag befinner vi oss i en situation som omdanar vårt samhälle och det är här och nu vi kan visa att vårt samhälle fungerar. Att det finns handlingskraft, tillit och omtänksamhet.
Det finns lägen där man tycker att myndigheter, regeringen eller kommunen fattar rätt eller fel beslut och det kan skapa irritation och missnöje men det värsta är ändå när beslutfattare inte fattar några beslut alls. Det viktiga just nu är att vi agerar i enlighet med dessa beslut. Att vi hjälps åt och är solidariska med varandra.
Vardagen känns annorlunda och visst händer det någonting med oss människor vid en kris. Någonting inom oss vill både fly från problemet och bunkra mat och mediciner.
Men om det är något som har räddat den mänskliga arten under historien så är det samarbete och solidaritet. Jag blev så lycklig mitt i toapappershysterin när det första inlägget kom i vår lokala facebookgrupp i grannskapet, där en granne ställer frågan om någon från riskgrupper behöver hjälp med att göra ärenden eller handla.
Det fina med sådana initiativ är att de uppstår utan beslut från myndigheter eller politiker. Det är vanliga människor i kvarteren som självmant ställer upp och återigen blir jag påmind om att solidariteten finns där, trots att vi grannar knappt ser varandra under vinterhalvåret.
Så medan vi tar en dag i taget så har jag bestämt mig för att göra saker som gynnar andra. Så nu ringer jag min favoritrestaurang och beställer ”take away.
