Om man haltande joggar till starten på ett fjällmaraton-lopp är förutsättningarna allt annat än goda. Men om det haltande benet sitter på en kropp som är van vid utmaningar och en hjärna som vägrar ge upp så jämnar oddsen faktiskt ut sig. Att jogga var stelt, att gå gick bra. I värsta fall blir det en 45 kilometer lång vandring med fin utsikt, tänkte jag. Fjälluften och utsikten lockade för mycket för att ställa in äventyret förra helgen.
Haltandet föregicks av en dålig landning på stora stenar i en nedförsbacke några veckor tidigare. Inget gick sönder, bara fick sig en smäll. Men kraschlandningen tog bort två viktiga träningsveckor och förmågan att springa fint. En naprapat, en massör och tjocka lager av liniment senare var hältan nästan borta. Jag startade med avsikten att bryta så fort det gör ‘för ont’. Linimentet var av en eldig sort. Burken var tydlig med att ett tunt lager räcker. Halvvägs in i maraton-loppet behövdes mera liniment. Burken hade då legat närmast ryggen i löparryggsäcken och var till hälften smält. Således blev nästa lager flera millimeter tjockt och smörigt över baksida ben. En först värmande känsla blev till fulländad eldsvåda på benet och jag sprang bitvis som om jag hade eld i baken. Uppför och nerför fyra fjäll gick loppet. De utlovade vyerna tog andan ur oss löpare som hade tid att titta.
Personligen var jag lika nyfiken på hur kroppen som sinnet skulle hantera den långa distansen och tiden. Van att observera strömmen av tankar kunde jag ‘höra’ hur hjärnan började berätta historier om hur dåligt det är för kroppen att springa långt. Då gäller det att snabbt byta fokus. Släpp tankar som inte hjälper dig i stunden. Fokusera på andning, någonting som händer i nuet istället för i hjärnan. Eller fokusera på bilder. Hjärnan gillar bilder, även fantasibilder. Jag använde till exempel bilden av att min hund Doglas knuffar mig i knävecket för mer fart, eller att han väntar på toppen av nästa stenbumling. Hjärnan matades också med bilder från starka minnen av styrka på bergsbestigningar och goda vänner.
Kroppsmässigt gäller det att ha disciplin och se till att kroppen får rätt förutsättningar i form av den energi och vätska den behöver under loppet. Har man lite tur så klagar inte magen på att äta nya energibars, chips, godis och buljong med jämna mellanrum. Med åtta kilometer kvar handlade löpningen mer om smärthantering. Det gäller att veta vilken smärta som är farlig. Huggande känsla är inte bra. Den molande och obekväma känsla som uppstår efter sju timmars löpning är inte farlig, den är bara obekväm. Då gäller det bara att behålla lugnet, lyssna på kroppen, tänka starka tankar och låta kroppen gå när den behöver gå en stund. Att göra sitt bästa för varje stund, en stund i taget funkar lika bra i löpning som i resten av livet. Lustigt nog kändes det haltande benet bättre efter loppet än innan.
