När man ger sig in i något nytt, till exempel semester eller en ny utmaning (det kan vara samma sak), så är det lika bra att erkänna att man inte vet hur det kommer gå. Då slipper man nämligen hitta på begränsningar och negativa förutsägelser. Hjärnan har ju en jobbig tendens att se upp för faror och sådant som kan vara obekvämt, till exempel att misslyckas. Om du kan välja att vara helt öppensinnad inför en utmaning brukar utmaningen te sig mer spännande än obehaglig. Om en månad ska jag springa ett fjällmaraton. Upp och ner över fyra fjäll i 45 kilometer. Jag har såklart ingen aning om hur det kommer gå. Och det gör ingenting.
Det är som om hjärnan behöver en fast hand som leder den framåt. Det kan kallas självledarskap. Det är lättare att leda sig själv om man vet vart man ska. Att ha ett mål är lite som att ha en kompassriktning. När du vet vart du ska och ser vägen dit brukar livet dessutom kännas lite mer meningsfullt. Vissa vägar och saker behöver ta sin tid. Att vänja sig vid att springa är en sådan sak. Jag vet att många förknippar löpning med blodsmak i munnen, mjölksyra i benen och att löpning ‘ska’ göra ont för att göra nytta. Det är lite gammaldags. När vi förväntar oss att något är eller ska bli på ett visst sätt är chansen större att det blir på det sättet. Visst det är intressant fenomen! Våra uråldriga hjärnor blir matade med så pass mycket information och ovisshet att hjärnan hittar på förutsägelser om framtiden för att känna sig trygg. Den verkar utgå från att har något varit på ett sätt innan så kommer det alltid vara så. Vilket inte stämmer särskilt bra in på verkligheten som förändras i allt högre takt.
På tal om förändring så finns det bättre sätt att springa. Men en teknik som är snäll mot kroppen känns löpning lite mer som att flyta fram. Eller som löp-instruktören Nathalie säger ‘att benen blir till ett hjul under kroppen’. Det krävde en hel del fokus att ändra om hur jag sprungit i 25 år till att landa under kroppen på framfoten istället för klumpeduns steg som gjorde ont i knäna. Det bästa man kan göra i sitt självledarskap är nog att ta hjälp av de som vet mest. Man slipper många år av misstag och skador genom att ta emot hjälp. Våra kroppar behöver också hjälp. Eftersom du är lite av en chef för din kropp behöver den också självledarskap. Den behöver service (typ massage och blodvärde koll) och bra bränsle, likt en bil. Det är alltför lätt att vänja sig vid små krämpor utan att göra något åt dem tills de orsakat större skada.
Häromdagen skulle jag gå ut och gå med min hund Doglas. Tankarna måste ha svävat iväg för jag märkte knappt att kroppen började småjogga istället för att gå. Det var en stor glädje att det kändes lika naturligt att springa som att gå. Det bådar gott inför maraton. Jo, man kan också träna sin hjärna att bli mer optimistisk. :)
