Lady Mary Wortley Montagu, hustru till den brittiske konsuln i Istanbul, spelar en icke obetydlig roll i medicinhistorian. Väl kommen till det osmanska rike, där nuvarande Turkiet var dess maktcentrum, drabbades hon av smittkoppor då året skrevs till 1715. Hon överlevde och upphämtade en spännande och märklig lärdom från den befolkning hon mötte.
Man tillämpade, vad som senare kom att kallas, variolisation efter beteckningen på det fruktade smittkoppsvirus (variola) som spred sjukdomen. Denna procedur innebar att material från en sjuk persons koppa lades på en frisk persons hud som sedan rispades. En riskfylld åtgärd som dock visade sig rädda liv, även om några blev svårt sjuka och dog. Man tror att metoden funnits i bruk sedan länge, kanske redan sedan 900-talet. Det var dock Lady Montagu som förde metoden vidare till västvärlden.
Nästa steg i utvecklingen, från denna skyddsympning till ett vaccin, togs av den engelske landsortsläkaren Edward Jenner. Han insåg att den som haft kokoppor inte kunde drabbas av smittkoppor som ju var en långt farligare sjukdom. Var det möjligen så att man kunde använda en kokoppa för att ympa in något av dess innehåll i en person som därigenom förhindrade att man drabbades av smittkoppor?
Mjölkerskan Sarah Nelmes fick bistå med en kokoppa och den 14 maj 1796 ympade Jenner en åttaårig pojke med material från hennes koppa och så fortsatte det. De flesta fick en lätt eller måttlig sjukdomskänsla, en koppa och rodnad vid det ställe kokoppans innehåll rispats in i huden. Men smittkoppor slapp de, för alltid. ”Variolae Vaccinae” var en magnifik framgång och 1980 kunde WHO förklara smittkopporna som utrotade. En underbar seger för mänskligheten!
Jag har fått min första spruta! Fast mot covid-19. Det var en upplevelse att se alla dem som lämnade vaccinationscentralen. De pratade med varandra, log och såg ut som trissvinnare allihop. Och så fick jag förstås lite feber och ont i armen. Äntligen hade jag blivit lite sjuk igen! För jag har ju haft covid-19, men vill inte rekommendera någon denna åkomma och inte en gång till. Det kändes verkligen som en vinstlott med kramar från barnbarnen som högsta vinst. Jag såg framför mig hur vissa stängda dörrar öppnades för mig och alla de andra som vandrade ut i vårsolen. Visst, lite hallelulja med Jenners sekulära vigvatten inokulerat i våra arma själar. Nu skall jag bara lösa in vinstlotten så fort den stipulerade tiden efter vaccination förflutit.
Även i vår tid sker dessa fantastiska framsteg som räddar och skyddar liv. Vi har till exempel en sådan göteborgsk forskare som tog fram ett drickbart koleravaccin. En Högsboson som är världsledande stamcellsforskare och en inte okänd krönikör i GP som likaså är en världsledande forskare inom Alzheimerforskningens område.
När du har gissat färdigt vilka dessa tre kan vara kommer nästa fråga. Vore det inte trevligt att se dessa någon gång i tidningen med ett utrymme som inte kommer i närheten av sportidolernas, men som en gest mot alla dessa forskare som bidrar till livets fortvaro och värde? Ibland finns det ju verkligen anledning att känna tacksamhet för all den kunskap och dess tillämpning som, i det här fallet, den medicinska forskningen kan bistå med. Inte för att idolisera, men för att ge spännande kunskap om vad forskning egentligen handlar om.
Det är ju inte alldeles säkert att den osäkerhet som forskare och folkhälsomyndighet ibland bär fram är ett led i någon konspirationsteoretisk plan. Forskning är osäkerhet och att erkänna den, kritiskt pröva och granska den. Det tog ju lite tid sedan 900-talets tappra försök att stävja smittkoppornas utveckling till dess Jenner gjorde sitt och jag fick mitt nya mRNA-vaccin mot covid-19.
