Jag var i Indien för några år sedan och försökte följa fotspåren efter lärjungen Tomas. Indien är ett land som är trångt att ta sig igenom. Men underbart. I staden Chennai tror man att Tomas fick lida martyrdöden med ett svärd i ryggen. Sorgligt nog går fortfarande troende människor samma öde till mötes i det som vi kallar en upplyst värld.
Utanför Tomaskatedralen hittade jag en liten butik som saluförde ”religiösa souvenirer”. Mycket fint, men också mycket kitsch. Jag är – även om jag kanske inte borde vara det - förtjust i sådant. Vid kassan i affären hittade jag en nattlampa, en sådan som man har för att barn inte skall vara rädda om de vaknar på natten.
Det är en charmig pjäs med en bild av en indisk Jesus på. Den lyste om nätterna i flera år, men för ett drygt år sedan gick själva elektroniken i den sönder. Jesus slocknade. Jag lämnade lampan till grannen Mats som är en fena på teknik och mycket annat. Det tog sin rundliga tid innan den var klar och sedan lika lång tid innan jag hämtade den. Men nu är den äntligen hemma, dessutom med modern och stensäker elektronik. Den har som bonus också utrustats med en sensor som gör att den tänds när mörkret faller. Jag är barnsligt glad över att ha Indienjesus tillbaka.
Det är klart att man kan ha åsikter om alltför ”billiga tillbehör” till tron, att de skulle dra ner det heliga på en för låg nivå. Jag kan förstå det, men tänker inte så själv. Tvärtom tycker jag att de tillför ett slags lekfullhet runt tron som hjälper mig att hålla stånd mot gravallvaret, det som lätt skapar en mörk bild av livet med Gud. Jag tror att Gud är den stora glädjen och den som vill att våra liv också skall få vara bärare av den glädjen. Glädjen är inte mindre uppriktig än allvaret och absolut inte mindre viktig.
Ett citat som följt mig genom åren är ”Lita aldrig på en teolog utan humor”. Det kommer från kväkaren och teologen Elton Trueblood och påminner om en risk som rör allt andligt liv; att det blir så allvarlig att det blir omöjligt. Allt liv är kamp, så också det inre livet, men det är inte bara kamp, vem skulle orka det? Ljuset finns där, flämtande ibland och andra sträckor så starkt att det nästan är bländade.
Det är mörkt lite längre på morgnarna nu och när jag tassade upp i dunklet den första morgonen efter Jesu återkomst mötte jag det varma ljuset över köksbänken där lampan sitter. Jag blev så glad. På riktigt, glad. Den som följt mig i mitt skrivande på Namnsidan under snart tre årtionden vet att tron är en något dyrbart i mitt liv, något som jag tar på stort allvar och som har burit genom tunga förluster. Det allvaret vill inte leva utan. Men tron har fler sidor, precis som livet har det.
Min indiske Jesus är hemma igen, det lyser ett milt ljus i husets hjärta.
