Av alla ”sjukor” jag mött i mitt yrkesliv är två mycket vanliga – avundsjuka och svartsjuka. Visserligen ringaktade av vetenskapen, då de inte återfinns i de medicinska uppslagsböckerna eller i de stora klassifikationerna över sjukdomar. Konstigt kan man tycka. För själv har jag mött så många människor i trångmål där dessa båda tillstånd, tillsammans eller var för sig, spelat huvudrollen i det drama som upptar deras liv. Bakom hur många illdåd som helst döljer sig dessa båda ”sjukor”. Inte sällan som direkt eller indirekt orsak till de mest förfärliga handlingar. Det får mig att tro att det inte behövs någon övernaturlig ondska som förklaring till människans galna handlingar. Vi är helt förmögna att klara det på egen hand. Avundsjukan och svartsjukan är två säkra bundsförvanter i denna galenskap som plågat och plågar så många människor.
Avundsjuka är en fundamental känsla hos oss människor, då vi i grunden är egoistiska och försöker värna vår egen position i den hierarki vårt samhälle bygger på.
Egoism är en ofrånkomlig kraft som har sitt ursprung i den vällovliga ambitionen att överleva. Den andra aspekten av oss är att vi fostras (om än i olika utsträckning) till att vara kollektivistiska, det vill säga osjälviska och oegennyttiga. Detta för att det är en förutsättning för ett välfungerande samhälle, men också för att överleva. Vi värnar oss själva, men behöver andra. Av dessa skäl är vi avundsjuka, men medger det inte så gärna. Avundsjukan kan dock vara tudelad, å ena sidan i sin strävan mot utplåning av det ”sjukan” är riktad mot, men samtidigt är det en viktig del i människors motivation för att anstränga sig.
Svartsjukan är mörkare och som regel starkare i sina känslor och uttryck. Den är likaså ett utslag av vår egoism som ju så ofta kopplas till ägande eller revir om man så vill. Tillsammans med misstänksamhet och/eller bristande tillit övergår den snabbt till att bli en inre kamp med starka känslor och ”krigsberedskap” som följd.
Det tragiska med svartsjukan är att den ofta rymmer varma känslor som blir så ”sjukt” missriktade i den strid man genomlider där allt förstånd går förlorat. Svartsjukan leder sällan till något gott. Av den anledningen finns det goda skäl till att försöka hantera den. Misstänksamhet, utfrågningar, feltolkning av signaler från partnern och kontrollbeteende är vanliga symtom på denna ”sjuka”.
Det första steget i behandlingen är att erkänna sin svartsjuka för sig själv, det andra att erkänna svartsjukan för den som är utsatt för den. Det är ett bra sätt att be om hjälp och att kanske få det stöd man behöver. Berätta gärna om de varma känslorna, men var beredd på svaret ”det märks inte”. Det tredje steget är att stärka sin egen självkänsla. Utforska, kanske med partnern, vad du är bra på och hur man kan lita på dig.
Till sist (och det tar lite tid); träna bort tankarna på partnerns förehavanden. Byt den tanken mot en annan. Avstå från det som ditt kontrollbeteende bestämmer och ta kontroll över ditt eget liv. Belöna dig och försök hitta någon som stöttar dig och hejar på. Kanske kan du be om en gemensam belöning för dig och din partner, till exempel en vanlig hederlig och gemensam sjösjuka på någon trevlig skärgårdsbåt till sommaren. Det är du värd i så fall. Svartsjukan drunknar bättre vid sjösjuka med partnern än i sprit på krogen. Du kan inte hindra olyckskorparna att kretsa över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i din hjärnas hålrum.
