Kreativ lust att vilja undersöka med händerna

Vid ett tidigt skede var Hanna Hagström Ohlén nere och grävde i blåleran i havsbotten på den egna tomten. Det var nybyggaranda och renoveringstid på hennes boplats nära havet. Delar av blåleran åkte visserligen in i ugnen, men var inget att bygga vidare på. Lusten att undersöka med händerna har funnits där sedan hon var ung. Ett tag hade hon siktet inställt på att verka som arkeolog och hennes drömmar handlade om att göra utgrävningar vid Medelhavet. Så blev det nu inte, eftersom jobbet visade sig inte vara så taktilt som hon önskade. Utan hennes vägval ledde henne till en utbildning som bildlärare och keramiker, men väl där ville hon komma djupare ner. Därför drogs hon till leran och drejstolen, vidare till skulpturpallen, målarstaffliet – och tillbaka till leran. Allt ryms i den egna verkstaden som smälter in bland klipporna och som har återvunna fönster och selektivt rivna takpannor från ett gammalt hus i närheten.

En tumme i leran

– Du sätter en tumme i leran och det känns genast spännande att experimentera. Det är underbart att känna leran under sina händer och forma det till det jag vill. Det är som att min tanke styr min hand. Det är fantastiskt! förklarar Hanna Hagström Ohlén.

Ganska tidigt på sin konsthantverksbana kom hon in på spåret att arbeta med barn, att lyssna in barns uttryck, att utforska tillsammans med barn och att ta del av forskning om skapande projekt med unga i centrum. Det har hon hållit på med under de 25 år, i kombination med egna utställningar och sitt arbete i keramikverkstaden. I dag åker hon ut till olika kulturhus i kommunen för att tillsammans med små och stora barn – skapa. Det kan handla om att knåda leran till en sak som man inte vet om vad det skall bli innan, eller att gå ut i närmiljön och plocka muttrar, grenar, löv eller kapsyler för att stoppa in det i leran och se vad som händer när alstren bränts i hög ugnsvärme.

– Genom att jobba med leran kommer man ifrån mallar, vad som är rätt och fel. När man jobbar med barn och lera så kommer man ifrån resultat. Den är lätt att ta till och det är ett direkt material. Det kan bli en helt annan och nyfiken inlärningsprocess för olika ämnen. Leran liksom öppnar världar som är tillåtande. Och det är viktigt eftersom det finns många olika språk och åsikter och tankar, konstaterar hon.

Just nu håller hon på att färdigställa ett verk som hon tillsammans med barn har skapat och som skall installeras lagom till Borås stads 400-årsjubileum. De har gjort egna alster efter samtal om hur de uppfattar sin stad. Nu skall det fogas ihop och köras till en utställningshall.

– Att jobba med barn ger mig mycket inspiration i mitt eget skapande. Jag har hittat en plattform som jag trivs på. Så fort jag får lera i handen, så känns det som ett spännande experiment tar vid. Jag är verkligen en taktil människa och det tror jag inte att jag är ensam om, utan det är många därute som längtar efter att sätta händerna i ett hantverk. På sätt och vis speglar det vår digitala tid. Det visade sig inte minst under pandemin. Jag har aldrig mött så här stort intresse för keramikkurser som nu, konstaterar Hanna Hagström Ohlén som själv har planer på att bygga ut keramikverkstaden för att kunna ta emot grupper av både vuxna och barn.

Började med bruksföremål

Hon började sin bana med att göra bruksföremål som kannor, koppar och fat. Det var 1996 och hon hade sin egen keramikverkstad på Västra gatan i Kungälv. En stad där hon själv växte upp i. Tjugofem år senare har hon samlat ihop sina funderingar och erfarenheter i en bok som heter: En keramikers ögonblick. Boken innehåller vackra fotografier blandat med hennes egna texter. Syftet är att inspirera andra att sätta händerna i leran.

– Jag tror att leran sätter igång tankeprocesser som gör oss människor kreativa. Vi får ta del av ett tredimensionellt arbetssätt, något som behövs mer än någonsin i dag. Eftersom leran kan visa att saker och ting är på olika sätt. förklarar Hanna Hagström Ohlén som återkommer till det ursprungliga materialet lera som finns över hela världen.

Men man vet aldrig riktigt vart det kommer att ta vägen. Ögonblicken är många när en arbetar med just lera.

– När jag sitter och drejar är vattnet en central roll. Det är som att rytmen av hav finns där när jag ältar leran. Själva materialet påminner mig om vågor och berg. Det är den bästa stunden jag vet, att få vara inne i min skaparprocess, tillsammans med mina tankar och lite jazzmusik.

TEXT

Agneta Slonawski

livsstil@gp.se