Mitt starkaste minne från de första skolåren är den stränga bambatant som stod vid diskinlämningen och kontrollerade att vi barn inte försökte skrapa ner matrester i avfallshinken. Varje dag väntade jag till slutet av lunchrasten för att smyga fram och slänga min portion när bambatanten försvunnit. Ungefär vid samma tid som jag ratade maten, rullade information i tv om insamlingar till de svältande barnen i Biafra.
Nu många år senare, när lightprodukter, GI-mat och ekologiskt säljer allt mer bland konsumenter i den övergödda västvärlden, så återkommer minnet av kräsenhet kombinerat med världssamvete.
Sveriges egen motvallskärring säger något så opassande som att vi som köper eko är egoistiska. Och att lösningen på världssvälten är att slopa ekologiskt, satsa på högeffektiva jordbruk och ta tillvara matresterna.
Att världen tjänar på att vi inte slänger maten eller stoppar den i etanoltanken är självklart. Men efter att ha läst Marit Paulsens nya bok känns det som att jag skulle kunna tro henne även när det gäller ekomaten. Det låter plötsligt logiskt - om allt fler ska äta sig mätta så måste vi utnyttja varje jordplätt högeffektivt.
Ekologisk konsumtion är enligt Paulsen en grupp rika egoisters lyxkonsumtion. Därmed ger hon sig ut på minerad mark. Att kritisera eko-mat är värre än att svära i kyrkan bland stora grupper av konsumenter.
Det är möjligt att hon har rätt. Och det är möjligt att hon har fel. Jag har inte kunskap att bedöma om ekologiska odlingar och djuruppfödning kan bli tillräckligt effektiva för att föda världens befolkning eller om det är en romantiserad framtidsbild. Men jag skulle gärna vilja att eko fungerade.
Det finns dock andra stora problem att ta tag i. Att föda jordens befolkning handlar inte bara om effektivisering av jordbruket. Oavsett hur mycket gröda eller kött som produceras per kvadratmeter mark så måste det finnas en vilja världen över att alla ska få äta sig mätta. Och som grund för allt demokrati och fred.
Jag kommer fortsätta att ta reda på matresterna. Och liksom tidigare köpa den vanliga blandningen av ekologiska och besprutade livsmedel till familjen. Kanske är jag precis så egoistisk utan tanke på världssvälten som Marit beskriver, ungefär som jag var i småskolan.
Kanske dövar jag dessutom samvetet med att räkna med att någon annan tar ansvaret för en förändring där dagens Biafrabarn får äta sig mätta. För om matindustrin och politikerna börjar visa vägen mot hållbar produktion av livsmedel som når ut till jordens alla hörn, så lovar jag att hänga på den nya trenden.
