När vår nye "frälsare", Jonas Birgersson, lämnade vd-posten i Framfab senhösten 2000, var det svårt att föreställa sig att raset skulle hålla i sig i nästan två år till.
Men så blev det. I drygt 900 dagar föll Stockholmsbörsen. Sammantaget hela 70 procent, lite mer än under 1930-talets omtalade Kreugerkrasch. It- och telekomaktier föll handlöst, mot ett golv som ingen visste var det fanns, bara att det måste finnas. Någonstans.
Fast den gnagande obehagskänslan fanns där redan tidigare, under den urartade uppgång som föregick fallet. Det som skedde var för bra för att vara sant. Värderingarna var inte längre förankrade i verkligheten.
Total it-hysteri rådde
Under 1999 och de första månaderna 2000 rådde total it-hysteri. Det är en tid som vi, i vart fall i efterhand, gärna vill glömma.
Euforin övergick så i mörker.
Stockholmsbörsen nådde botten den
9 oktober 2002. Sedan dess har Sax-index klättrat upp drygt 90 procent. Det är långt bättre än många vågade hoppas när det var som mörkast. Men indexet har ännu inte återhämtat hälften av vad det förlorade under två och ett halvt år.
För att nå tillbaka till den gamla toppnivån måste Sax-index stiga ytterligare cirka 70 procent från dagens nivå.
Den givna frågan är: Hur lång tid tar det?
Kanske fem år till. Möjligen tio. Det är gissningar så goda som några andra.
Ericssoneffekten
Men då bör man komma ihåg att Ericssoneffekten på Stockholmsbörsen är stor. Om Ericsson rensas bort är det betydligt mindre än 70 procent kvar till gamla rekord för övriga börsen.
Hur lång tid tar det då innan aktien i Ericsson - en av symbolerna för it-yran - åter handlas för 166 kronor? Aktien har onekligen femfaldigat sitt värde från runt 4 kronor till dryga 20 kronor imponerande snabbt. Fast 166 kronor ... ?
För några år sedan var det någon analytiker som gissade att det skulle ta 30 år för Ericssonaktien att nå sitt gamla kursrekord. Det framstår i dag som väl pessimistiskt. Men det kommer att ta tid, innan de som köpte Ericsson-, Telia- eller andra it-aktier när de var som dyrast, och har hållit fast vid dessa, ligger på plus (se faktaruta).
Tajmningen på Telias börsintroduktion var sannerligen usel, för att nämna ett annat trist minne från den här tiden. Likaså tajmingen på den nya premiepensionen, det vill säga möjligheten att fritt välja fonder för en del av det allmänna pensionssparandet.
Men vad tjänar det till att muttra över det förgångna? Tiden rör sig obönhörligt framåt. I bästa fall har vi blivit något lite klokare av senaste årens bergochdalbana.
Fast redan en första lärdom från det stora börsraset utmanar tanken att vi skulle ha blivit klokare. Den säger nämligen att drivkrafterna bakom en bubbla alltid är desamma: Girighet, överoptimism (eller förträngning) och, ibland, enfald. Kring millennieskiftet rusade alla åt samma håll, och ny teknologi förledde oss att tro att gammal visdom är strunt.
Något annat att ta fasta på är att spekulationsbubblor uppstår när räntorna är låga och/eller det är lätt att låna pengar. Det är därför inte helt lugnande att räntorna fortfarande är farligt låga. Möjligen har det redan uppstått nya bubblor på en del fastighetsmarknader i världen. Eller på obligationsmarknaden.
En tredje lärdom kan vara just detta, att bubblor kommer och går. Det är naivt att tro att det här var historiens sista krasch. Den svenska aktiemarknaden, till exempel, har upplevt fyra krascher sedan 1920-talet, och det lär bli fler.
"Nya tider"
Det är normalt klokt att dra öronen åt sig när så kallade experter börjar tala om "nya" tider, eller en "ny" ekonomi . Gemensamt för uttryck av det här slaget är att finansmarknaden tar till dem för att rättfärdiga onormala prisuppgångar på aktier, fastigheter, räntebärande papper, eller andra tillgångar.
Hur är då läget i de börsnoterade it- och telekombolagen nuförtiden?
Många har till slut segat sig ur konkursträsket. Ericsson, en jätte i sammanhanget, redovisade som bekant nyligen en strålande vinst på 28 miljarder kronor för 2004. Andra företag har det fortfarande ganska tufft.
Ungefär fyra av fem it- och telebolag gick dock med vinst förra kvartalet, konstaterar Peter Malmqvist, analyschef på aktiemäklaren Nordnet. Aktiemarknaden har överlag lite högre vinstförväntningar på de mindre it-bolagen än på bjässar som Ericsson, Nokia och Telia Sonera.
Efter allt det dystra som har skrivits om it-bolagen de senaste åren skulle man kunna tro att de nästan helt har försvunnit från Stockholmsbörsen. Men det är inte sant. I slutet av förra året fanns det 77 företag inom it och telekom på börsen, 13 färre än fyra år tidigare.
Många har valt att lämna börsen
Däremot är det rent allmänt få nya bolag som noteras på Stockholmsbörsen numera. Ganska många har i stället valt att lämna den. Det är en bjärt kontrast till det glada 90-talet, när företagen stod på kö till börsen i hopp om att denna skulle förmedla nytt riskvilligt kapital - många av företagen gick ju med förlust - och därmed möjliggöra en fantastisk tillväxt.
Vad säger den snabba föränd-ringen om börsens roll i samhällsekonomin? Kommer börsen att få mindre betydelse framöver? Få företag vill dit och de som redan finns där skickar för stunden tillbaka stora delar av sina rekordvinster till aktieägarna. Lite tillspetsat kan man säga att aktiemarknaden mjölkar företagen på kassorna.
Utdelningarna har aldrig varit större. Därtill kommer alla så kallade inlösen- och återköpsprogram avsedda att gynna aktieägarna. LO-basen Wanja Lundby-Wedin och företagaren Carl Bennet kritiserade rekordutdelningarna i GP tidigare i veckan.
Till och med föreningen Aktiespararna, som borde älska höga utdelningar, varnar för att företagen kan bli anorektiska om så här stora belopp delas ut. Det är en tankeställare.