När Raymond Ståhl flyttade in på Stadsmissionens boende letade han fram sina gamla målargrejer. Han är förundrad och tacksam över all hjälp som finns att få. ”För femton-tjugo år sedan kunde jag inte fatta vad att gå in i väggen innebar. Det är väl bara att rycka upp sig, tänkte jag”.
När Raymond Ståhl flyttade in på Stadsmissionens boende letade han fram sina gamla målargrejer. Han är förundrad och tacksam över all hjälp som finns att få. ”För femton-tjugo år sedan kunde jag inte fatta vad att gå in i väggen innebar. Det är väl bara att rycka upp sig, tänkte jag”. Bild: Anna Edlund

Konsten har hjälpt Raymond att komma tillbaka till livet

Han har målat sedan han var barn. Men under en period mådde Raymond Ståhl så dåligt psykiskt att konsten försvann ur hans liv. Inskriven på psykiatrisk avdelning väcktes dock lusten att skapa på nytt.

ANNONS
|

Tre gånger har han gått in i väggen. Tredje gången blev det katastrof, som Raymond Ståhl själv uttrycker det. Då skrevs han in på psykiatrisk avdelning.

– Jag har alltid kört all in, arbetat och varit aktiv i föreningar, säger Raymond. Men till slut blev jag tvungen att säga ”jag klarar inte mitt jobb” och sedan gick det utför... Jag drack för att döva ångest. Det blev en jättepåfrestning för familjen. Det känns tungt att tänka på...

– Jag har egentligen haft den här problematiken hela mitt liv, med hög konsumtion av alkohol. Men det var först för några år sedan som jag fick diagnosen bipolär sjukdom.

ANNONS
Bild: Anna Edlund

Vi befinner oss på Stadsmissionens boende Stigberget, ett boende för vuxna med missbruksproblematik. Där har Raymond bott sedan oktober. Innan dess var han inskriven på Östra sjukhuset i fyra veckor. Vid flera tillfällen hade han då redan vårdats på psykiatrisk avdelning men Raymond konstaterar att han hade tur den sista gången, när han blev utskriven – han hade någonstans att ta vägen.

– Min socialsekreterare lyckades hitta det här stället. Jag har sagt det många gånger... sicken hjälp man kan få.

Målat i hela sitt liv

Raymond ler en aning när han fortsätter:

– Jag ska på möte i dag med min socialsekreterare, läkare och en massa andra. Så många människor jobbar för att jag ska bli bra. Det är helt makalöst.

Raymonds lilla lägenhet liknar egentligen mest en målarateljé. Han berättar att han målat och tecknat i princip hela livet – åtminstone sedan tredje klass.

– Kuratorn kom och läste en berättelse, sedan sa vår lärare ”måla det han läst”. Det var båtar, hav och palmer – massa färger! Jag kände då att det var så skönt att måla. Jag minns det tillfället tydligt.

Bild: Anna Edlund

Under en tid, i och med att han började må allt sämre psykiskt, försvann dock målandet ur Raymonds liv. Men inskriven på Sahlgrenskas Psykiatri Affektiva, där det finns en konstateljé, väcktes lusten att skapa på nytt. Raymond var dock till en början skeptisk när den ansvarige för ateljén ville få honom att komma dit.

ANNONS

– Han försökte entusiasmera ”kom igen, prova”. Han brann för det här. Han var både vårdare och konstnär. Till slut satte jag mig i ett hörn och tittade på de andra. Jag tänkte ”jag kan ju redan måla”.

"Magiskt skönt att kladda"

Men efter en kort stund gav Raymond med sig.

– Jag tog lite färg på en papptallrik och vevade runt med handen. Jag använde inte pensel i början utan jobbade med fingrarna. Det var magiskt skönt att bara sitta och kladda med färger.

Efter ett ögonblicks tystnad konstaterar Raymond:

– Även fast jag ramlade tillbaka den gången när jag kom ut så har jag ändå sedan dess hela tiden haft konsten med mig. Det blev en avgörande vändning. Min dröm om att skapa kom tillbaka.

Och när han så fick flytta in på Stadmissionens boende gav det Raymond en chans att återuppta intresset. När vi ses pågår en utställning i Johanneskyrkan med Raymonds målningar.

– Jag är så glad att jag fick den här möjligheten. En av prästerna är suverän, stället är suveränt. De ger så bra hjälp till människor som mig, som hamnat i en sådan här situation. Jag har annars haft tur med människor i min närhet som hjälpt mig, men alla har inte det.

ANNONS
Bild: Anna Edlund

Han berättar att han en dag i kyrkan slängde ur sig ”tror du att man kan ha en utställning här?” och prästen svarade ”absolut”.

– Familjen hjälpte mig med ramar och att hänga upp målningarna.

Raymond funderar en stund men fortsätter snart:

– Jag letar efter ljusglimtarna som ger kraft. Från och till kommer de, som utställningen eller en resa till Malmö med min fru. Jag har också en fantastisk kurator på beroendemottagningen och medicineringen hjälper, det känner jag.

Vill till behandlingshem

Det Raymond hoppas på nu är att få komma till ett behandlingshem.

– Det viktigaste är det psykiska. Missbruket beror ju på det. Jag vill inte ligga till last, men jag är lite rädd att de ska släppa mig för tidigt. Att jag ska rasa tillbaka. Jag vill tillbaka till livet. Det är viktigt för mig att folk runtomkring mig har det bra. Jag är inte intresserad av en karriär längre, jag vill bara ha ett bra liv.

I nästa andetag berättar Raymond att han tidigare varit med i Gatans lag, ett fotbollslag för människor som lever eller har levt i hemlöshet.

– Jag har tänkt att jag någon gång, om jag blir tillräckligt frisk, skulle vilja starta Gatans ateljé. Jag vill fortsätta hålla på med konst – och gärna samtidigt hjälpa andra. Det är min dröm.

ANNONS

Raymond Ståhl

Ålder: 54 år.

Bor: Stigberget.

Familj: Fru, tre barn, sex barnbarn, en hund.

Gör: Målar.

Intressen: Konst, handboll.

Instagram: rayartse

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS