Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Konsten att dra sig tillbaka är på frammarsch

Prästen Tomas Sjödin funderar på hur pandemin har påverkat oss alla på många olika sätt. ”I mycket högre grad än vi trodde i början har den lett till livsstilsförändringar som förhoppningsvis blir bestående. Förändringar som kanske aldrig hade kommit till stånd utan denna ofrivilliga timeout. Själv har jag återupptäckt ett av tillvarons lyxigaste gratisnöjen: att sova middag”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den olycksaliga pandemin har tveklöst fört med sig att ett antal nästan bortglömda konster har återuppstått. I mycket högre grad än vi trodde i början har den lett till livsstilsförändringar som förhoppningsvis blir bestående. Förändringar som kanske aldrig hade kommit till stånd utan denna ofrivilliga timeout. Ute har blivit inne. Det har glesnat på stormarknaden och tätnat i skogen. De enkla nöjena firar triumfer och den oöverträffat trevlige och mångkunnige Ernst i tv har fått hundra procent rätt, han som länge sagt att det är i det enkla det vackra bor. Resa långt bort har ersatts av det miljösmarta och minst lika sinnesvidgande utforskandet av tidigare förbisprungna kvarter och oprövade vandringsleder. Vår blick har sänkts på ett sätt som gynnar det lilla och nära livet.

Själv har jag återupptäckt ett av tillvarons lyxigaste gratisnöjen: att sova middag. Och jag har fått för mig att middagssovarna i dag är en snabbt växande rörelse, att konsten att dra sig tillbaka är på frammarsch.

Sedan mer än ett årtionde hyr jag en liten ”skrivarlya” på sjätte våningen i Smyrnakyrkans fastighet i Haga, där jag arbetar. Ska sanningen fram så händer det att jag skriver där, men det jag framför allt använder det sex kvadratmeter stora rummet till är livräddande tupplurar. Det rör sig inte om några långa stunder, en kvart ungefär, vilket sägs vara viktigt för att inte oroa nattsömnen (och klokt att tillägga om arbetsgivaren skulle läsa detta.)

Jag tror att de där korta pauserna handlar om mycket mer än sömn. Jag ser dem som påminnelser om att allt inte hänger på mig, att jag är en mottagare minst lika mycket som en producent. Att en del av mitt ansvar som människa är att med jämna mellanrum släppa ansvaret och låta mig föras in i en värld där det inte är jag som sätter villkoren.

En av Bibelns mest vilsamma verser måste vara den där det står att ”det är fåfängt att ni tidigt står upp och sent går till vila, och äter ert bröd med vedermöda. Detsamma ger Gud åt sina vänner medan de sover”. Alltså, att frivilligt somna ifrån allt som är pockande och viktigt och sedan vakna upp i det igen och – tro det eller ej – finna att man inte vaknar där man somnade. Under den korta vilan har saker processat, bitar har fallit på plats och spretiga tankar har samlats en aning. Det har hänt att jag somnat i ett problem och vaknat i en lösning.

I det aktiva livet luras man lätt att tro att man bara får det man tar, och att man därmed bara har det man själv har skaffat sig. Man behöver inte tänka efter länge för att inse att mycket av det som är viktigt i ens liv snarare kom till en än hämtades. Kanske till och med det mesta och bästa? Till den djupa andliga visheten hör insikten om att mycket av det som människan behöver bara är åtkomligt i viloläge. Man kan inte ta det. Man kan bara få det.

Är det den sortens ovärderlig livskunskap vi just nu håller på att återvinna?