Konsten att dela upp ett kärt hem

Susanne Lj Westergren var enda barnet. När hennes mamma dog för åtta år sedan blev hon dödsbovårdare, som det kallas. Det var hon som ensam fick röja i den stora villan i Södertälje. – Mina föräldrar var riktiga ekorrar. Det var saker överallt. Hela årgångar av gamla hund- och motortidningar, trasiga cyklar, kvitton på sådant de hade köpt till sitt bröllop, som ”Nysilver 595:75”. Vem sparar på sådant? Samtidigt var det lite rörande och kärt. Det blev oändligt många resor mellan Särö, där Susanne bor, och Stockholm. Vinden och källaren i barndomshemmet gick ganska geschwint. Susanne slängde friskt, åkte till återvinningsstationer och hyrde containrar. Halvtomma målarburkar, trasiga möbler, elektronik och vindsbråte försvann efter hand. Värre var det med de båda våningsplanen fulla med allt från linne och lakan till smycken, serviser, konst och antika möbler. Läs också:Så här sorterar du dödsboet enklast Arbetet var inte bara fysiskt påfrestande. Saker i ett kärt hem kan också väcka sorg och saknad. För Susanne blev det tungt att komma in hemmet som inte längre var någons hem, att se pappans skrivbordsstol gapa tom och mammans pelargonsticklingar som aldrig skulle komma i jorden. Hon gick från rum till rum. Tänkte, plockade och packade. – Det var jättejobbigt på alla sätt. Efteråt har jag insett att jag nog var känslomässigt utmattad, men just då hade jag inte ens tid att känna efter, säger hon. Kläder var lättast att göra sig av med, tycker Susanne. De flesta plaggen gav hon till vänner eller skänkte till välgörenhet. Svårare var det att förhålla sig till föremål som hon inte själv ville ha, men som skulle kunna vara kulturhistoriskt intressanta för någon annan. Och naturligtvis till personliga saker som farmoderns sjuksköterskenål, pappans favorittröja eller mammans speciella brosch – för att inte tala om alla brev och fotografier. Det fick bli ett flyttlass till Göteborg. I dag kan hon tycka att väl mycket fraktades hit. Till exempel ett piano som senare återbördades till Stockholm. Susanne pekar ut de relativt få saker hon nu har införlivat med sitt hem. Ett litet bord i hallen där föräldrarna förvarade cigarrer och cigaretter men som nu rymmer värmeljus, en tavelvägg, en liten samling konstglas, en ljusstake i tenn, ett stort uppläggningsfat. För fyra år sedan, just när Susanne tyckte att hon började få koll på läget efter föräldrarna, dog både hennes faster och farbror med bara några månaders mellanrum. Trots att de var tre arvingar blev det av praktiska skäl Susanne som blev bovårdare och fick ta största ansvaret för dödsboet. Den gången var det inte bara att sortera och värdera kvarlåtenskapen efter eget huvud, utan de tre kusinernas olika förhållningssätt skulle också jämkas samman. Det tog lång tid och gick åt en hel del kraft innan Susanne Lj Westergren hade tömt fasterns bostad. Så här i efterhand rekommenderar hon barn att hjälpa sina föräldrar att rensa medan tid är. – Man kan visa sig nyfiken på deras liv. Kanske sätta sig med dator eller en vacker skrivbok och gå igenom sakerna på ett trevligt, pedagogiskt sätt. På köpet får man deras levnadshistoria, säger hon. Många efterlevande vittnar om att när nästan allt i ett hem är avyttrat brukar det bli några kartonger över. Lådor som sällan innehåller särskilt värdefulla eller personliga saker – till exempel ett par glasögon, skinntofflor eller manschettknappar – men som ändå är svåra att skiljas från. Det kan kännas som att när de väl är borta finns det liksom inte längre någonting som minner om den döde. Susanne Lj Westergren har också en och annan sådan kartong kvar men i år har hon bestämt sig för att göra rent hus. – Man kan inte spara allting av sentimentala skäl, av dåligt samvete eller för att barnen eventuellt någon gång i framtiden kan vilja ha dem, säger hon.