Kjell ställer ut sina lustiga gubbar för sista gången

Hemma i villan i centrala Stenungsund är det lugnt. Kjell Waldeborns ateljé i ett av rummen är fyllt med pennor, papper och färger. Och gubbar. Högt och lågt ligger teckningar, antingen i sorterade högar eller på väg att skickas till beställare. En ny utställning i Stenungsund är på gång i början av september, och urvalet till denna har precis börjat.

– Jag har tecknat i hela mitt liv, min farsa var tryckare och tog med makulatur hem så jag hade alltid fint papper att teckna på. Det var lyxigt eftersom det var stor brist på papper efter kriget. Jag behövde aldrig spara på pappret, vi hade alltid gott om papper hemma, men inte så jättemycket pengar.

Redan i småskolan började han utforska sin kreativa ådra med hjälp av penna och papper. Han gick på en skola inspirerad av montessoripedagogiken i centrala Göteborg där han blev uppmuntrad att rita, klippa och klistra så mycket han kunde. Men att bli något konstnärligt till yrket var inte att tänka på, även om han stundtals funderade på det.

– Studielån som i dag fanns inte utan man var tvungen att ta banklån för att studera, och det sa farsan bestämt nej till. Däremot kunde jag få mat och husrum hemma om jag utbildade mig till folkskollärare, och då kunde jag arbeta under tiden, berättar han.

Lång karriär som lärare

Att läraryrket passade honom perfekt går inte att ta miste på. Under nästan femtio år har han undervisat på mellanstadiet och högstadiet och hundratals är de elever i Stenungsund som haft Kjell Waldeborn antingen som klassföreståndare eller ämneslärare i historia, statskunskap och geografi under de 35 år som han arbetade vid Stenungskolan. Ofta hade han samma klass genom hela högstadiet och lärde därmed känna eleverna väl.

– Jag hade faktiskt besök av min första klass för ett tag sedan, det var roligt att träffa dem alla igen, säger han.

Men att han och hustrun Bibbi hamnade i Stenungsund var faktiskt en slump. De var på besök hos en kusin som arbetade på Vattenfall och Kjell blev då tillfrågad om han spelade fotboll. Det behövdes nämligen spelare till korplaget. Och jobb fanns ju på Stenungskolan.

– Det var som att komma till himlen efter en ganska tuff tillvaro som lärare i Mölndal. Eleverna satt som små ljus på Stenungskolan, säger han och skrattar.

Han minns nästan alla elever han haft, och han har sett hur skolan förändrats genom åren. Hur klasserna har blivit större och undervisningen fått stryka på foten för att andra administrativa uppgifter lagts på läraren.

– Och mobiltelefoner! Hur kan man få ha det på lektionerna, frågar han förvånat.

En vän av fasta regler

Den tysta och vänliga disciplinen som härskade i klassrummet är nog något av det hans elever minns allra mest, en disciplin som utvecklades i scouterna där han under alla år varit aktiv bland annat som ledare, men även från tiden som infanterist på I17 i Uddevalla under militärtjänstgöringen.

– Katederundervisning behöver inte vara fel. Fasta regler underlättar för alla. Det skall alltid vara nöjsamt och trivsamt men det behöver inte vara glass och Kalle Anka hela tiden. Framför allt måste man visa hänsyn till varandra, menar han.

Älskar att umgås med ungdomar

Att fånga uppmärksamheten i ett klassrum fullt med tonåringar kan vara svårt, speciellt om man är nyexaminerad lärare. Kjell Waldeborn menar att ett bra sätt att lyckas är om man även kan vara en sorts reservkapacitet till eleverna om det behövs, att vara där när någon behöver extra stöd.

– Jag har alltid tyckt det var roligt att lära ut och älskar att umgås med ungdomar. Jag tror och hoppas att de känt att jag brytt mig om dem. När jag gick i pension var jag ledig ett halvår, sedan började jag undervisa på deltid i historia och samhällskunskap på en yrkesutbildning, jag ville inte gå hemma mer. Men det har inte alltid varit roligt att vara lärare, speciellt inte på 1980-talet med alla besparingar och brist på lokaler. Det var tungt, men då var tecknandet ett sätt för mig att koppla av, berättar han.

Inspirationen till gubbarna får han från alla möjliga håll och kanter. När det exempelvis är en jubilar som ska firas med en tavla, utgår Kjell från vad som berör just den personen. I andra fall kommer gubbarna till honom i huvudet.

– Det rinner ut roliga gubbar, och jag har många förebilder i huvudet så det är bara att plocka fram. Jag börjar alltid med näsan, och den ska vara röd. Sen kommer ögonen, händerna, benen och rumpan. Det är ganska pyssligt, jag klipper och klistrar mycket, berättar han.

Cancerbesked i april

I april 2019 fick Kjell Waldeborn besked att han drabbats cancer. Orken är inte densamma längre, vilket retar honom, och nu fokuserar han helt och hållet på nästa utställning nu i början på september.

– Jag har redan tecknat sjuttio gubbar sedan april. Det här blir min sista utställning och jag ser fram emot den, säger Kjell Waldeborn.

Teresa Innocenti

teresa.innocenti@sttidningen.se