Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Efter maken Bosses död drabbades Kina Brunedal av enorma skuldkänslor. ”För vissa som förlorat någon i självmord maler skuldkänslorna resten av livet… ”jag borde ha sett, jag borde ha förstått bättre”. För mig var det bara en månad sedan jag kände skulden lätta lite. Jag började få distans och såg utifrån vad jag faktiskt gjort. Även mina barn har sagt ”du hade inte kunnat göra mer, du behöver inte känna skuld”. Men det tar tid att kunna ställa sig lite mer vid sidan av”, säger hon. Bild: Anna Edlund
Efter maken Bosses död drabbades Kina Brunedal av enorma skuldkänslor. ”För vissa som förlorat någon i självmord maler skuldkänslorna resten av livet… ”jag borde ha sett, jag borde ha förstått bättre”. För mig var det bara en månad sedan jag kände skulden lätta lite. Jag började få distans och såg utifrån vad jag faktiskt gjort. Även mina barn har sagt ”du hade inte kunnat göra mer, du behöver inte känna skuld”. Men det tar tid att kunna ställa sig lite mer vid sidan av”, säger hon. Bild: Anna Edlund

Kina berättar om sorgen efter maken Bosse som tog sitt liv

Ingen tidigare psykisk ohälsa fanns i bagaget, men då Kina Brunedals make Bosse drabbades av en identitetskris blev det början på en tid kantad av sorg och känslan av maktlöshet. När meddelandet kom ”varför står det en polisbil utanför ert hus?” visste Kina direkt vad som hade hänt – Bosse hade tagit sitt liv.

Det hon känner när hon tänker på Bosse i dag är saknad – saknad efter den han var när han var frisk.

– Han var en jättefin person, säger Kina Brunedal med ett svagt leende. Han var levnadsglad.

Total identitetskris

Men våren 2015 började Kinas make bli personlighetsförändrad. Kina beskriver det som att han drabbades av en total identitetskris.

– Bosse hade haft hög belastning i arbetssituationen och antagligen fanns där även en utbrändhet. Att se sin bästa vän och livskamrat så… Plötsligt är det en helt annan person man lever med. Det är väldigt svårt att stå bredvid.

Bosse var vid tillfället 52 år och det dåliga måendet eskalerade snabbt.

– Flera gånger åkte vi till akutpsyk, vi sökte hjälp på vårdcentralen, men det fanns ingen riktig vårdplan. Jag kände total maktlöshet, sorg, ilska – så mycket känslor, minns Kina.

Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

Under sommaren det året gjorde Bosse ett första försök att ta sitt liv.

– Han berättade det själv och sa ”men jag kunde inte på grund av dig och barnen”. Så vi pratade ändå…

Kina tystnar ett ögonblick innan hon fortsätter:

– Men till slut var jag själv i så risigt skick, jag hade ingen ork alls kvar. Vi hade också två tonårsbarn hemma och jag försökte hålla ihop allt.

Vaga minnen

Ögonen blänker till och hon konstaterar att minnet från de sista dagarna är vaga.

– Då gick det inte alls att prata med Bosse längre. Han ville bara vara ifred. Han ville inte se oss. Från att ha varit världens mest omtänksamma pappa och make… Det var tufft och väldigt smärtsamt för barnen.

Kina beslutade sig för att tillsammans med döttrarna åka och hälsa på sin syster.

– Jag tänkte på tjejerna och att vi behövde komma bort från huset, det var så dystert. Jag frågade Bosse om han ville följa med. Det ville han inte men han erbjöd sig att skjutsa oss till busstationen. Jag blev förvånad men såg det som positivt.

Sista familjekramen

På busstationen föreslog äldsta dottern en familjekram.

– Vi kramades, så som vi brukade göra tidigare, men Bosse var stel som en pinne, minns Kina och torkar några tårar.

När hon undrade om Bosse kunde hämta dem dagen därpå blev svaret att han skulle försöka.

– Men då sa jag ”nej, inte försöka, du kommer”. Sedan klev vi på bussen, jag stängde av och somnade. När vi kom fram frågade min syster om vi skulle gå på julmarknaden. Jag hade egentligen ingen lust men visst, det kunde vi väl göra. Plötslig kände jag mig så konstig – alldeles overklig. Tio-femton minuter senare fick min ena dotter ett meddelande på mobilen ”varför står det en polisbil utanför ert hus?”. Jag förstod inom några sekunder vad som hänt.

Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

Kina, som är samtalsterapeut och även utbildar de volontärer som bemannar kris- och samtalsjouren Kyrkans SOS, konstaterar att det är svårt att förstå vad en sjukdom kan göra.

– Det kom som en blixt från klar himmel för oss. Vi hade ett jättestabilt liv innan. Detta kan hända alla.

Jobbar som samtalsterapeut

Att hon själv är samtalsterapeut känner Kina har varit både en för- och nackdel i bearbetningen av det som hände Bosse.

– Jag har många kompisar som jobbar med liknande och som har kunnat stötta. Samtidigt var jag som hjälpare inte van att själv söka hjälp. Men detta har bidragit till att jag tvingats lära mig det.

Kina beskriver tiden efter Bosses död som miserabel.

– Det kändes som om jag rycktes upp ur mitt vanliga liv för att kastas in i världens sämsta film. Grunden i en som person går sönder. Men jag har pratat mycket, skrivit och målat. Och att jobba med volontärerna på Kyrkans SOS ger en mening i det hela. Jag blir glad varje dag av att träffa dem. När man vet vad det kan betyda att få prata med någon… Alla har inte turen att ha vänner som orkar lyssna, men då kan man ringa Kyrkans SOS. Det känns gott att vara en del i den kedjan.

Vill skänka hopp

Vid sidan av sitt arbete föreläser Kina även om det hon gått igenom.

– Ambitionen är att få med något slags hopp. Det är fruktansvärt tufft att ta sig igenom en sådan här sak, men jag tycker ändå att jag har ett fint liv idag.

Och i det livet, som hon delar med de i dag vuxna döttrarna, finns Bosse fortfarande närvarande.

– Men vi pratar väldigt lite om sjukdomstiden, vi pratar mest fina minnen. De är rätt så kloka, barnen. Den yngsta sa en gång ”sjukdomen var ju bara en så liten del, jag hade världens bästa barndom”. Fast gamla filmer har vi inte klarat av att titta på än. Det skulle nog göra ont på ett annat sätt… ”så här kunde livet ha sett ut, om Bosse varit frisk”.

Kina Brunedal

Ålder: 54 år.

Bor: Centrala Göteborg.

Familj: Två döttrar.

Gör: Utbildningsledare på Kyrkans SOS, samtalsterapeut, föreläsare.

Intressen: Människor, skriva och måla.

Hit kan du vända dig om du mår dåligt

Mår du dåligt? Eller är du orolig för en vän eller anhörig som mår dåligt? Det är viktigt att aldrig lämna en person som mår dåligt ensam. Om läget är akut ska man alltid ringa 112 eller vända sig till närmsta psykiatriska akutmottagning.

Det finns även flera hjälplinjer och stödsajter dit man vända sig om man själv eller någon man känner mår dåligt:

Minds självmordslinje

Självmordslinjen har öppet dygnet runt. Där kan du prata med någon av Minds volontärer för att få stöd. De finns på telefonnummer 90101 men de har även en chatt.

Minds föräldratelefon

Mind har även en föräldratelefon dit föräldrar till personer som mår dåligt kan vända sig. Telefonlinjen 020-85 20 00 har öppet på vardagar mellan klockan 10–15. Hemsida: www.mind.se

Jourhavande medmänniska

De har en telefonjour som är öppen för alla. De finns för att stötta, visa förståelse och dela känslor med människor som inte har någon annan att vända sig till. De finns på telefonnummer 08-702 16 80 alla dagar mellan 21 och 06. Hemsida: www.jourhavande-medmanniska.se

Bris

Du som är under 18 år kan ringa till Bris för att få prata med en kurator om det du funderar på eller om det du behöver hjälp eller stöd med. Numret är 116 111 och är linjen är öppen alla vardagar mellan 9–12 och 14–21. Det är gratis och du får vara anonym. Hemsida: www.bris.se

Spes

Anhöriga till personer som tagit sitt liv kan vända sig till Spes för stöd och hjälp. De som svarar har själva mist någon i suicid. Numret är 020-18 18 00 och de har öppet alla dagar mellan klockan 19 och 22. Hemsida: www.spes.se

1177

Vårdguiden kan svara på frågor om psykisk ohälsa. På hemsidan går det också att läsa tidigare ställda frågor eller skicka in en egen fråga anonymt. Hemsida: www.1177.se

Kyrkans SOS

Kyrkans SOS-telefon, 0771-800 650, är öppen vardagar 13-21 samt lördag, söndag och helgdagar 16-21. Hit kan du vända dig om du behöver prata med en medmänniska. De som svarar är volontärer, utvalda och utbildade för uppgiften. Vill du hellre skriva väljer du SOS-brevlådan. Hemsida: www.svenskakyrkan.se/kyrkans-sos

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.