Katrin kan det mesta om krämporna i Brämaregården

– Jag brukar cykla genom Majorna ner till Klippan, och så tar jag Älvsnabben över till Eriksberg. Sedan trampar jag längs kajen upp till Lindholmen och viker av upp till Brämaregårdens vårdcentral här på Virvelvindsgatan.

– Det är alltid så vackert, oavsett väder.

Åtskilliga cykelturer

Katrin Ingeström skulle antagligen kunna cykla till jobbet med förbundna ögon. Det har blivit rätt många turer under 25 års tjänstgöring på samma arbetsplats.

Just kontinuiteten har utvecklats till något av en framgångsnyckel i distriktsläkarens yrkesroll, och i dag känner hon sig stolt över att ha verkat i den offentliga vårdens tjänst under hela sin yrkesbana, men medger samtidigt att hon några gånger frestats av andra alternativ.

– Som när Vårdvalet lanserades. Då var det mycket diskussioner, men det slutade med att jag blev kvar.

Fin sammanhållning på jobbet

Det bekväma cykelavståndet hade förstås sin betydelse, men långt viktigare var sammanhållningen på vårdcentralen.

– Jag trivs ju jättebra här. Min chef, och flera andra kollegor, har också jobbat här länge. Hade dom inte varit kvar så kanske inte jag heller stannat. Uppdraget är oerhört beroende av vem man jobbar med, och här vet jag att det finns folk som har ett engagemang och en stark vilja att göra ett bra jobb, säger Katrin, och fortsätter:

– Vi har ett väldigt öppet samtalsklimat – pratar med varandra och försöker alltid jobba nära sköterska och sekreterare. För mig är det en förutsättning för att allt ska fungera och bli bra.

Katrin använder själv begreppet ”grön ö” för att beskriva det sunda arbetsklimatet. Det som bland annat byggs och upprätthålls genom regelbundna möten där aktuella frågor lyfts.

– Det goda arbetsklimatet gynnas av att vi har många utbildningsläkare och utbildningssköterskor, säger Katrin Ingeström som själv medverkat till att lotsa ett helt koppel nya kollegor ut i verkligheten. Just nu har hon stort utbyte av att vara mentor för två blivande specialistläkare.

– Jag blir glad och tacksam över att folk fortfarande vill utbilda sig, och att det finns så många med en humanistisk syn. Samtidigt kräver uppdraget att jag hela tiden utmanar mig själv; förnyar mig och ser till att inte fastna.

Första sex åren i Småland

Den nu jubilerande distriktsläkaren levde sin sex första år mitt i det idylliska Astrid Lindgren-landet mellan Mariannelund och Vimmerby.

– Vår by heter Tjurstorp och mina föräldrar var bönder men bestämde sig för att de ville göra något annat.

Efter några år på andra sidan östgötagränsen flyttade familjen västerut och i Ale kommun blev Katrins mamma så småningom distriktssköterska.

– Jag inspirerades nog en del av henne, fast ärligt talat hade jag länge ingen klar idé om vad jag ville arbeta med som vuxen.

Efter gymnasieskolan i Göteborg provade hon sig fram – en period med arbete på förskola, en annan jobbade hon med svårt handikappade barn.

– Det var då jag insåg att jag det passade mig att arbeta med människor, och först tänkte jag försöka bli barnläkare.

Tog sin examen 1992

Så kom det sig att Katrin från Tjurstorp, under högtidliga former, i januari 1992 kunde hämta ut sin läkarexamen.

– Det var en form av ceremoni jag aldrig varit i närheten av förut. Oerhört högtidligt, mycket formalia och jag var nog både glad och nervös. Min gamla mormor hade rest upp från Småland, och allt var bara jättestort.

Nio år senare följde hon upp med specialistexamen och nu börjar det snart dra ihop sig till ytterligare en tillställning med pampig inramning. I oktober hyllar Västra Götalandsregionen medarbetare som har 25 års anställningstid, och Närhälsan passar på att uppvakta med en minnesgåva.

Vill ha en ny cykel

Många väljer ett halsband eller en klocka, men den här distriktsläkaren tar sikte på en present av helt annan karaktär:

– En 27-växlad cykel!

– Det blir jättekul, säger Katrin som inte cyklat över Älvsborgsbron på länge.

Snart kanske det är dags igen?

Lars Hjertberg

namn@gp.se