Det är rofyllt och stilla inne i gårdshuset i centrala Falköping. Katrin Thorsell har tänt levande ljus och samlat sig inför samtalet. Vi har haft telefonkontakt ett tag innan vi ses. I det första samtalet berättade Katrin att de dagen innan hade firat Simons födelsedag med smörgåstårta och att de dukat en plats åt honom vid bordet. När vi träffas närmar sig årsdagen 29 november då Simon hittades död i ett ödehus i Kinnarp utanför Falköping.
– Födelsedagen är svårare att ta sig igenom. Jag tänker ju på Simon varje dag men just födelsedagen är jättejobbig. Då blir det så tydligt att det är en som alltid kommer att fattas och hur fel det är att behöva begrava sitt eget barn.
Sakligt och öppenhjärtigt
Katrin berättar sakligt och öppenhjärtigt om Simon, om hur han kämpade in i det sista för att få hjälp och om ett liv som aldrig mer blir sig likt efter hans död. Vid några tillfällen sviker rösten och tårarna trillar.
– Du får fråga vad du vill, säger Katrin. Jag lovade Simon att berätta. Innan han dog sade han "Mamma, om jag försvinner så får du prata om mig och om hur jobbigt det är att inte må bra".
Simon gjorde flera självmordsförsök under sitt korta liv. Han var i artonårsåldern när Katrin och familjen märkte att han förändrades. Det var något som inte stämde och Simon bokade en tid på vårdcentralen.
– Han fick mediciner men ingen annan hjälp. Jag tror att han var deprimerad. Något hände i hans liv, men jag vet inte vad det var.
Mycket tid vid datorn
Simon gjorde ingenting i smyg. Han var alltid ärlig, öppen och rak. Datorer var hans stora intresse och det upptog det mesta av hans tid. Med tiden mådde han sämre. Katrin åkte ofta med honom till psykakuten. Sonen började självmedicinera och hasch kom in i bilden. Vid upprepade tillfällen uttalade han självmordstankar och överdoserade lugnande mediciner.
– Simon brukade säga att han skulle dö vid 25. Han tyckte att han hade varit med om allt. "Nej, du har inte varit med om allt. Du har mycket kvar att uppleva", sa jag. Men han tyckte att han levt klart. Simon var en gammal själ i en ung kropp, så ser jag det nu.
Vid ett tillfälle blev Simon inlagd efter att Katrin tjatat på läkaren. Då hade Simon uttryckt självmordstankar och när läkaren menade att Simon inte var självmordsbenägen orkade Katrin inte längre.
– Simon hade kommit hem så många gånger och sagt att han inte orkade leva. Jag visste aldrig om han skulle vara i livet när jag kom hem från jobbet eller om han skulle hänga i taket. När jag pratade med läkaren och Simon till slut blev inlagd kände jag att någon lyssnade. Men så blev han utskriven nästa dag på egen begäran. Han var ju beroende av mediciner och när han inte fick vad han ville på sjukhuset ville han hem.
Katrin menar att Simon hamnade mellan stolarna och att psykiatrin inte kunde erbjuda honom hjälp, trots drogmissbruk och tankar som bara blev mörkare.
– Min erfarenhet är att inget hände när Simon sökte hjälp. "Vet du hur jobbigt det är att komma till sjukhuset och varje gång träffa en ny läkare och behöva dra allt från början", frågade han mig ofta. Det gjorde att han tröttande. Han tyckte inte att de förstod.
Nära och tät kontakt
Katrin hade en nära och tät kontakt med Simon. När han flyttade hemifrån hälsade han ofta på i barndomshemmet eller så ringde han till Katrin.
– Han ringde ibland när han var pårökt. Den där skiten, jag sa till honom. Du vet vad jag tycker om hasch och droger. Men han mådde bra av det, sa han. Du anar inte hur hemskt det kändes att höra honom säga att han mådde bra med droger i kroppen.
De sista åren arbetade Simon på ett bemanningsföretag och skötte sina sysslor till punkt och pricka. Han hade egen lägenhet och utåt sett hade han allt. Jobb, pengar och en kärleksfull familj. Men inombords pågick en kamp som han utkämpade på egen hand. Till slut orkade han inte längre. I november 2014 försvann Simon. Den 29 november såg Katrin hur hans profiler på olika sociala medier slocknade en efter en.
– Jag förstod att något hade hänt. Jag brukade skriva och fråga vad han gjorde för att veta om han levde men nu svarade han inte.
Hittades död i ödehus
Några veckor senare hittades Simon död i ett ödehus i Kinnarp.
– Han hade gett upp. Han hade inga rester av droger i kroppen, han orkade bara inte längre.
Familjen och polisen hade letat efter Simon i tre veckor. Poliserna som lämnade dödsbeskedet var underbara, säger Katrin, och de hanterade situationen på bästa sätt. Hon kramar fortfarande om dem när de ses på stan. Hon har svårt att förklara vad hon kände just då. Det dröjde innan hon förstod att Simon var död, trots att hon hade begravt honom, sagt upp lägenhetskontraktet och tagit hand om hans dödsbo.
– Man kan beskriva det som kaos. Man fattar inte vad som har hänt. Man tror inte att det är sant. Var är Simon? När kommer han hem? Så tänkte jag första tiden.
Hittade stöd på Facebook
Katrin önskar att det fanns hjälp att få för dem som blir lämnade. Att det fanns någon att prata med precis när det hänt. Själv fanns hon stöd i en grupp på Facebook där andra med liknande erfarenheter kan dela sina tankar och skriva av sig.
– Där kan man skriva precis vad man känner och alla förstår. Jag har knutit vänskapsband med många mammor i gruppen och när någon berättar så vet vi andra vad den personen går igenom. Den samhörigheten är jätteviktig.
Sorgen och saknaden gör fruktansvärt ont, säger hon.
– Jag visar inte alltid utåt hur jag mår. Ibland sätter jag på mig en mask. Jag är egentligen en glad och positiv person. Men när jag är ensam och stänger dörren om mig kommer gråten. Jag saknar Simon varje minut.
Tappade livsglädjen
I början tappade hon livsglädjen och tänkte att hon inte orkade längre.
– Men jag har en son till i livet och för hans skull var jag tvungen att orka. Jag har ju ett ansvar gentemot honom. Jag har lärt mig att när det är som värst får man nya krafter.
Simon vilar i sin morfars famn på Kinneveds kyrkogård. Simon älskade sin morfar och hans död tog Simon hårt. Att de nu vilar tillsamman ger Katrin en slags inre ro. Katrin är engagerad i organisationen Suicide Zero som arbetar för att få ner antalet självmord. Löftet hon gav till Simon om att berätta har hon hållit. Hon vill gärna ta det ett steg längre och i framtiden samarbeta med polisen när de lämnar dödsbesked.
– Jag skulle vilja att polisen lämnade mitt nummer till personer som får ett dödsbesked. Att de kan träffa och prata med någon som överlevt sitt barns självmord, någon som vet hur det känns. Det hade jag själv behövt.
”Jag tror vi ses igen”
Hon tillägger att hon känner att livet har mycket kvar att ge och att hon vill arbeta för att få ner antalet självmord. Hon har lätt för att knyta kontakter och tycker om möten med människor. Simon finns med henne hela tiden.
– Ja, de gör han. Jag tror han har fått ro nu. Det är en tröst. Jag tror vi ses igen. När jag lämnar in och träffar honom ska jag aldrig släppa taget.
Hit kan du vända dig om du mår dåligt
Mår du dåligt? Eller är du orolig för en vän eller anhörig som mår dåligt? Det är viktigt att aldrig lämna en person som mår dåligt ensam. Om läget är akut ska man alltid ringa 112 eller vända sig till närmsta psykiatriska akutmottagning.
Det finns även flera hjälplinjer och stödsajter dit man vända sig om man själv eller någon man känner mår dåligt:
Minds självmordslinje
Självmordslinjen har öppet dygnet runt. Där kan du prata med någon av Minds volontärer för att få stöd. De finns på telefonnummer 90101 men de har även en chatt.
Minds föräldratelefon
Mind har även en föräldratelefon dit föräldrar till personer som mår dåligt kan vända sig. Telefonlinjen 020-85 20 00 har öppet på vardagar mellan klockan 10–15. Mer information finns här.
Jourhavande medmänniska
De har en telefonjour som är öppen för alla. De finns för att stötta, visa förståelse och dela känslor med människor som inte har någon annan att vända sig till. De finns på telefonnummer 08-702 16 80 alla dagar mellan 21 och 06 och på deras hemsida.
Bris
Du som är under 18 år kan ringa till Bris för att få prata med en kurator om det du funderar på eller om det du behöver hjälp eller stöd med. Numret är 116 111 och är linjen är öppen alla vardagar mellan 9–12 och 14–21. Det är gratis och du får vara anonym.
Spes
Anhöriga till personer som tagit sitt liv kan vända sig till Spes för stöd och hjälp. De som svarar har själva mist någon i suicid. Numret är 020-18 18 00 och de har öppet alla dagar mellan klockan 19 och 22. Mer information finns på www.spes.se.
1177
Vårdguiden kan svara på frågor om psykisk ohälsa. På hemsidan går det också att läsa tidigare ställda frågor eller skicka in en egen fråga anonymt.
Kyrkans SOS
Telefonjouren som nås på 0771-800 650 är öppen vardagar mellan 13–21 och helger mellan 16–21. Linjen är bemannad av volontärer och är öppen för alla. De driver även webbtjänsten SOS-brevlådan.
Katrin Thorsell
Ålder: 57 år.
Bor: Falköping.
Gör: Biblioteksassistent på Falköpings bibliotek.
Familj: Två barn (inklusive Simon), yorkshireterriern Luke som hon fick samma kväll som Simon hittades död.
Intressen: Möten med människor. Vara ute i naturen. Umgås med vänner. Allt som ger livet mening.
