Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Karim Zendegani skriver i sin vardagskrönika om hur oroande det är att bara 30 procent av högstadieelever i skolor i vissa utsatta områden klarar kunskapsmålen i årskurs 9. Bild: Gorm Kallestad, Anders Hofgren
Karim Zendegani skriver i sin vardagskrönika om hur oroande det är att bara 30 procent av högstadieelever i skolor i vissa utsatta områden klarar kunskapsmålen i årskurs 9. Bild: Gorm Kallestad, Anders Hofgren

Karim Zendegani: Karim Zendegani: Låga förväntningar kan ge förödande konsekvenser

"Det är bekymmersamt om vi låter utanförskapet växa för att vi inte vågar förvänta oss mer av människor", skriver Karim Zendegani sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag vet inte vad jag ska kalla den, känslan jag ständigt bär med mig av att alltid jämföra och befinna mig i två världar. Att vara i utanförskapet och innanförskapet samtidigt innebär för mig att växla mellan olika dimensioner där man ena stunden är den som känner sig långt utanför för att i nästa stund agera grindvakt för innanförskapet.

Vad är det för företeelser som skapar känslan av utanförskap, kan jag ibland fråga mig själv. Jo, när folk runt omkring inte har lika höga förväntningar på min kapacitet och förmåga på grund av till exempel mitt namn eller utseende. Detta behöver inte vara baserat på onda avsikter, det kan till och med vara så att man av ren medmänsklighet och hänsyn tycker att det vore fel att ha höga förväntningar och krav på människor som inte passar in i ens egen världsbild.

På ett individuellt plan kan lågt ställda förväntningar verka oskyldigt. Hur många gånger har du sagt till personalen i en restaurang att maten inte smakade som du hade förväntat dig? Eller vem vill säga till sitt eget barn att den kladdkaka hen försökte få i släkten smakade bedrövligt och att man förväntar sig bättre till nästa gång? Vem vill skapa dålig stämning?

Men det är när låga förväntningar sker på en strukturell nivå i samhället som konsekvenserna blir förödande. Vi vet ju att förväntningar tenderar att bli självuppfyllande profetior både på det individuella planet och i samhället. Med andra ord, tror du inte på mig så kommer inte jag heller att göra det! Men hur ska man då höja sina förväntningar på människor? Det som krävs är att man ser världen, människor och deras potential som föränderliga och inte konstanta. Att vara utsatt i dag betyder inte att man är utsatt konstant.

Jag är uppriktigt sagt orolig för att vi ska hamna i en situation där låga förväntningar på människor leder till att vi signalerar att det är bekvämare för samhället att kapitulera och låta missförhållanden bli vardag än att utmana dem. Där normen blir att ens fysiska och psykiska hälsa, språkkunskaper, ålder eller ”kulturella och traditionella” referensramar ses som så stora hinder att vi helt enkelt ger upp hoppet om vissa människor.

Det är bekymmersamt om vi medvetet eller omedvetet tittar bort och låter utanförskapet växa för att vi inte vågar förvänta oss mer av människor. Det är oroande att bara 30 procent av högstadieeleverna i skolor i vissa utsatta områden klarar kunskapsmålen i årskurs 9 och värre blir det om vi ser detta som ett normalt tillstånd. Jag vill kalla det för ”de låga förväntningarnas diskriminering” vilket går ut på att vi förväntar oss olika saker och ställer olika krav på olika grupper beroende på deras bostadsområden, föräldrars kulturella bakgrund, kön eller socioekonomiska status. För mig innebär höga förväntningar att vi tror på individen.

Nu finns det risk att någon uppfattar den här texten som om jag förespråkar att vi alltid ska förvänta oss toppleverans till 110 procent och att alla våra problem ska lösas med högt ställda förväntningar. Nej, så är det inte alls. Problemen med utanförskap och betyg i skolan är betydligt mer komplexa för att det ska lösas med högre förväntningar men en sak är jag säker på, att med låga förväntningar på varandra förvärrar vi situationen.