SVT:s hockeyexpert Maria Rooth rankades bland de tio bästa damhockeyspelarna i världen på 2000-talet och satte svensk damhockey på den internationella kartan. I OS i Salt Lake City 2002 var hon med och vann över segertippade Finland med 2–1 i bronsmatchen. Fyra år senare i OS i Turin gjorde hon det avgörande straffmålet i semifinalmatchen mot USA och damkronorna nådde finalen och tog silver.
– Det går inte att beskriva känslorna under den semifinalen. Att besegra USA ansågs omöjligt. Det var överväldigande, säger hon hemma i det ljusa tv-rummet.
Inte förrän långt senare, som föreläsare om ledarskap, förstod hon hur laget kunnat åstadkomma “det omöjliga”.
– Vi tränade lika hårt som USA och Kanada och vågade tro att vi kunde vinna. Vi visualiserade oss som vinnare. Om man har förlorat många gånger kräver det medvetenhet för att förstå att seger är möjlig.
Hemligheten bakom hennes egna framgångar kan låta enkel: Kärlek.
– I grund och botten har jag alltid älskat hockey. Jag provade många bollsporter och hade stor talang för tennis, men kom fram till att hockey var det bästa för mig.
Planerade karriären
Vägen in i sporten var dock långt ifrån smärtfri.
– Jag förstod tidigt att jag måste träna hårdare än mina konkurrenter för att komma långt. Det fanns inget jämställdhetsperspektiv inom hockeyn i Sverige på 1980-talet. Allt var gjort för killar. Som enda tjej fick jag bana väg åt andra efter mig.
Under flera år spelade hon i pojklag hemma i Skåne. När det äntligen fanns ett flicklag i Halland fick hon inte spela där förrän hon tog strid. Som enda tjej blev det även en kamp för att komma in på hockeygymnasiet i Ängelholm.
– Jag kämpade för att jag ville bevisa för alla som tyckte att jag inte hörde hemma där att jag visst gjorde det! Mitt slutmål var att bli så bra som möjligt. Därför ville jag till college i USA efter gymnasiet – där spelades den bästa hockeyn.
En ny dröm
Samtidigt som hon spelade med Minnesota Duluth Bulldogs och vann de amerikanska collegemästerskapen 2001 till 2003 studerade hon kommunikation på University of Minnesota Duluth. Hon klarade även studierna med bravur.
– Jag var målmedveten. I min träning fanns inget mellanläge, jag ville göra bra ifrån mig. Min tränare nämnde varje dag ordet “excellence” (fritt översatt att vara bäst). Det lockade mig.
Resten är idrottshistoria, men för tio år sedan lade hon skridskorna på hyllan. Det var dags att lämna “hockeybubblan”, menar hon.
– Jag började med hockey som femåring så efter 25 år inom idrotten började jag känna att det kan finnas något annat i livet. Jag kände att jag var klar med den drömmen och att det var dags för en ny.
Träffade kärleken
Hon provade vingarna som assisterande tränare för University of Minnesota Duluth. Kontraktet var på två år, men efter ett år kom någonting överordnat emellan.
– Det var kärleken. Jag träffade Cilla och kände att jag inte kunde stanna i USA under hela perioden. Att träffa rätt människa i livet var viktigare än allt annat. Kärleken var utan tvekan starkare än hockeyn. Och det var helt rätt, jag ångrar ingenting.
Enda smolket i bägaren var att hon in i det sista drog sig för att komma ut om sin sexuella läggning – och nyvunna kärlek – inför sin familj med kristen bakgrund.
– Det var tufft. Jag tog mig tid att fundera över hur jag skulle prata om det. Att till slut berätta för dem vem jag är, det var som att slippa ett ok och mottagandet blev bra. Det var oerhört skönt.
Vill sprida budskapet
Nu har nio år gått sedan hon avslutade hockeykarriären.
Några abstinensbesvär?
– Visst saknar jag matcherna, men jag vet vilken energi som måste läggas ned på träningen och längtar inte dit. Den tiden är förbi.
Men bandet till sporten finns kvar. Hon har lanserat en barnanpassad hockeyklubba, medverkar som expert i SVT och håller föreläsningar om hockey och ledarskap. Inte minst driver hon sedan flera år en sommarhockeyskola för tjejer.
– Jag vill sprida budskapet att hockey är till för alla, inte bara på killarnas villkor.
Lugn och trygg
Förutom alla dessa projekt består livet av en hustru och två småbarn.
Hur uppfattas du av dina närmaste?
– Jag tror att de uppfattar mig som snäll, lugn och trygg – kanske för lugn ibland. Jag är raka motsatsen till Cilla, som är väldigt snabb. Jag är eftertänksam.
Men på ishockeyrinken var du rekordsnabb?
– Ja, på banan var jag väldigt annorlunda, där gällde det att agera. Jag gillade kontrasterna mellan livet och rinken.
Kontraster råder även socialt, menar hon.
– Privat är jag tillbakadragen på många sätt. Jag kan klura långa stunder ensam på min kammare och gillar inte att stå i centrum. På jobbet är det tvärtom eftersom jag håller föredrag och är offentlig i olika sammanhang. Det är inte så lätt att få ihop det, men jag har lärt mig, säger Maria Rooth.
Maria Rooth
Ålder: Fyller 40 år den 2 november.
Gör: Före detta professionell ishockeyspelare, expertkommentator på SVT och inspirationsföreläsare.
Familj: Hustru och två barn i åldrarna 7 och 4 år.
Så firar hon födelsedagen: “Just den dagen är jag i Dalarna och jobbar med “Tv-pucken”. Det blir en släktmiddag och en sammankomst med kompisar senare.”
Om att fylla 40: “Jag vill inte fylla 40! (skratt) Jag har lite problem med att bli äldre, det hade varit toppen att förbli runt 30. Det gäller nog att acceptera faktum och göra det bästa av livet.”
Viktigaste att lära barnen: ”Du är bra som du är.”
Svensk damhockey: “Damerna har haft en tuff period i landslagssammanhang, men juniorerna är lovande så jag tror att svensk damhockey kan blomstra.”