Jan-Ole skrev historia – och än tänker han inte lägga av

Jan-Ole Hansens far Ole växte upp på Lofoten, tog studenten i Trondheim och hade långt gångna planer på att försöka bli läkare. Men allt blir inte som man tänkt sig. Inte för Jan-Ole Hansen heller.

Våren 1940 marscherade Hitlers här in i Norge, och i februari 1942 såg Hansen senior ingen annan råd än att koppla på sig skidorna och fly över gränsen till Sverige.

Pensionering lockar inte

77 år senare, sensommaren 2019, lutar sig Jan-Ole Hansen bekvämt tillbaka i rullstolen. Han har inget emot att under några sommarveckor tillfälligt få hänga av sig den vita läkarrocken, men att låta pensionera sig vid 67 års ålder är inget som frestar. Inte alls.

– Det blir för tråkigt, vet du. Jag har vänner som gått i pension, och jag tycker det verkar som dom inte riktigt vet vad dom ska ta sig för, säger han och fortsätter:

– Så småningom kanske jag nöjer mig med att jobba tre eller fyra dagar i veckan, men tack vare jobbet kommer jag upp om morgonen, känner mig välkommen och vet vad jag ska göra – och så tycker jag ju att det känns väldigt bra att kunna hjälpa till. För mig är det livskvalitet att veta att jag har åstadkommit något bra för en patient.

Pappa Ole blev aldrig läkare. I stället byggde han framgångsrikt upp en plastindustri i trakterna kring och Alingsås och Vårgårda.

Drömde om att bli flygare

Och när den unge Jan-Ole själv lät tankarna dra iväg drömde han om att bli flygare. Spänningen lockade.

Men allt blir inte som man tänkt sig.

En oktoberkväll 1968 dröjde sig den 16-årige Jan-Ole som vanligt kvar hos kompisarna i Alingsås. Mörkret hade lagt sig, och regnet vräkte ner när han styrde mopeden hemåt.

Kollisionen med den tunga lastbilen var brutal.

– Jag opererades på Sahlgrenska i Göteborg. Kotförskjutningarna i ryggraden ledde till att jag blev förlamad nedanför midjan.

Det tog två år innan Jan-Ole kunde återuppta skolstudierna, och ännu längre innan han landat mentalt.

– Första året var värst. Även om jag hade en bra familj och goda vänner dröjde det säkert fem-sex år innan jag började ta för mig på riktigt igen.

Gymnasieexamen kom så småningom på plats, och det expanderande familjeföretaget vill gärna se Hansen junior ta allt större ansvar.

– Allt gick ju bra, vi kunde till och med bygga en ny fabrik, men så småningom tyckte jag att jag stagnerade.

Antagen på första försöket

Cirka 20 år efter olyckan bestämde Jan-Ole sig för att försöka bli läkare. Han sökte, och kom in på första försöket.

– Själv funderade jag inte särskilt mycket, men det var ju andra som funderade åt mig. Hur ska det här gå? Jag var ju den första rullstolsburna som börjat på läkarutbildningen. Men det blev egentligen aldrig några problem.

Så här i efterhand inser Jan-Ole att hans tidiga kontakter med handikappidrotten förde mycket gott med sig.

– I den miljön lär man sig mycket om alla de möjligheter som faktiskt finns. Med mitt handikapp ansågs jag närmast frisk, och fick hjälpa dom som var sämre. Mina armar var ju helt okej. Det var ingen idé att komma och gnälla där.

– Jag rullade fem maraton och körde 400 och 800 meter på SM. 1982 var jag nog som bäst, då handlade det om riktigt hård träning, och jag lärde mig mycket om mitt handikapp av dom andra elitidrottarna, säger han och fortsätter:

– Det finns nästan inga begränsningar.

Lägenhet på spanska solkusten

Själv är han med i en segelklubb och äger både en motorbåt och en fyrhjuling. Och dessutom en lägenhet på spanska solkusten.

Läkarlegitimationen i november 1996 följdes fem år senare upp med specialiststatus. Arbetsplatserna har varierat; Nossebro, Sollebrunn, Alingsås, Borås, Lilla Edet, Göteborg – under fem år hade han till och med privat mottagning i Alingsås om kvällarna.

Nu delar Jan-Ole Hansen sedan flera år sin arbetsvecka mellan Närhälsan i Sörhaga, Alingsås och Olskroken, Göteborg och trivs lika bra på båda ställena.

Hyllas 24 oktober

Under år av krävande studier och professionellt yrkesutövande har han ibland fått frågor kring sin resa. Men hellre än att fastna i sådana resonemang har han föredragit att koncentrera sig på jobbet och slå vakt om sin fritid.

– Patienterna ser inte min rullstol, dom är fokuserade på sina egna besvär. Kan man sin sak är dom nöjda.

Det blir bara inte riktigt alltid som man tänkt sig.

Fotnot: Vid en gratifikationshögtidlighet den 24 oktober kommer Västra Götalandsregionen Närhälsans att hylla trogna medarbetare. Jan-Ole Hansen tillhör skaran som kommer att uppmärksammas.

Lars Hjertberg

namn@gp.se