”Jag vill frysa tiden ibland”

Under många år var det bara tennis som gällde. Men sedan Jonas Björkman lämnade proffskarriären har han breddat sig.

– Jag har svårt att säga nej till alla roliga saker som dyker upp, säger han.

Fyller jubilar

Nu fyller den energiske idrottsälskaren 50 år.

Entreprenör, förbundskapten för padellandslaget, tennistränare åt svenska talangen Miriam Björklund och expertkommentator.

–  Och jag och Måns Zelmerlöw driver insamlingsstiftelsen Zelmerlöw & Björkman Foundation som arbetar för att fler ungdomar ska få möjlighet att gå i skolan.

Den före detta tennisstjärnan Jonas Björkman har inte precis legat på latsidan sedan han lade racketarna på hyllan 2008. Att gå sysslolös är inget för honom.

–  Nej, det ligger inte för mig. Jag är nyfiken och gillar att testa nya saker. Oavsett om det handlar om att vara med i ”Let’s dance”, kommentera tennis på tv eller starta padelcenter.

Jonas Björkman är född och uppvuxen i småländska Alvesta och uppfostrades att arbeta hårt för att nå sina mål. Han har alltid älskat idrott och sysslade med både hockey och fotboll innan tennisen tog över.

–  På den tiden kunde man hålla på med flera sporter parallellt. Jag är rätt säker på att den allsidiga träningen som blev följden av det hjälpte mig att undvika skador under min karriär.

Imponerande karriär

Och karriären, den är minst sagt imponerande. Jonas Björkman var en av de mest framgångsrika svenska tennisspelarna under 90- och 00-talen och har vunnit sex singeltitlar och 54 dubbeltitlar. Som bäst rankades han som världsetta i dubbel och som världsfyra i singel.

Men det var knappast fråga om någon spikrak gräddfil in i proffslivet.

– Jag fick ha tålamod. Jag utvecklades rätt sent och var aldrig etta i Sverige när jag var ung, men när jag väl växte till mig kunde jag börja utmana de bästa.

I dag är han tacksam för att han tog en annan väg. Det gjorde att han hann gå två år på gymnasiet och jobba en del innan han blev proffs på heltid när han var 19 år gammal.

– Jag tränade på morgnarna, åkte och jobbade på lagret hos en av de två lokala sponsorer som min pappa hade fixat åt mig, sedan tränade jag på kvällen igen. Det passade mig bra.

På det viset fick han en liten lön och kunde satsa helhjärtat på sin sport.

– Under de åren var det bara tennis för mig. Jag var enormt fokuserad.

I alla sporter är förmågan att prestera under press avgörande och något man måste lära sig att hantera. Tennis­en är speciell på det viset att matcherna kan pågå under väldigt lång tid.

– Med tiden lärde jag mig att hushålla med energin och slå av och på koncentrationen, säger Jonas.

Kopplade ihop egenvärde med prestationer

Men trots att han lärde sig att hantera den mentala pressen, kopplade han ändå ihop sitt eget värde med sina prestationer.

– Vann jag var jag en bra person, förlorade var jag det inte.

Den attityden slet i längden och efter flera hektiska år sade kroppen ifrån. Jonas tog hjälp av idrottspsykologen Johan Plate för att arbeta med sin prestationsångest.

– Jag tror det är jätteviktigt för alla människor, oavsett var man håller på med, att kunna separera sitt jobb från sin person.

Numera bra baland i livet

I dag har Jonas Björkman hittat en fin balans i livet. Familjen, med hustrun Petra och de två barnen Max och Bianca, betyder mycket.

– Jag försöker ge dem tid och stötta dem i deras intressen. Ingen av dem håller på med tennis, utan har hittat andra aktiviteter, säger han.

Själv uppskattar han det mesta i sportväg. Han var tidig med att engagera sig i padel, en slags blandning mellan tennis och squash som ju har vuxit explosionsartat på senare år, och han är delägare i padelbolaget PDL. Han är också förbundskapten för det svenska padellandslaget.

– Det är som 90-talets innebandy. I stort sett alla kan spela och det är väldigt socialt eftersom man alltid spelar i par. Dessutom kan man vara på helt olika nivåer och ändå ha jäkligt kul.

Själv är han fortfarande i bra form och tycker fortfarande att ”det är extremt roligt att jaga en boll”, som han uttrycker det. Men medan det bara var roligt att fylla 30 och 40 år känns 50-strecket annorlunda.

– De sista tio åren har gått extremt snabbt. Det märks inte minst på barnen. Det känns som om jag vill frysa tiden ibland. Det gäller att stanna upp och njuta medan man kan.

Jessica Gow

Lisa Wallström