Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Zetterberg, professor och krönikör. Bild: Anders Hofgren
Henrik Zetterberg, professor och krönikör. Bild: Anders Hofgren

Henrik Zetterberg: Jag vet nu onormalt mycket om Gunnar Ekelöf

Henrik Zetterberg behöver skicka in fyra ansökningar om förnyade forskaranslag. Men i stället för att knåpa ihop ansökningarna har han fastnat i en tjock bok om författaren Gunnar Ekelöf. ”Jag tänker på Gunnar Ekelöf och funderar på om jag borde börja röka pipa. Jag är så arg på mig själv över detta och kan inte riktigt förstå hur det gick till”, skriver professor Zetterberg i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Denna vår måste jag ansöka om att förnya flera av mina forskningsanslag. Fyra ansökningar skall skrivas, två till anslagsgivare i Sverige, en till det brittiska forskningsrådet för mitt laboratorium i London och en jättestor till EU. Jag hade tänkt använda en del av jullovet till detta. Det gjorde jag inte. Nyss tänkte jag använda en del av sportlovet för samma ändamål. Men vad gjorde jag? Jag gjorde annat och började dessutom läsa en tjock biografi av Carl Olov Sommar om Gunnar Ekelöf. Jag är så arg på mig själv över detta och kan inte riktigt förstå hur det gick till. Boken köpte jag på ett antikvariat i Haga för ett tiotal år sedan. Sedan dess har den legat i min en och en halv meter höga boktrave på nattduksbordet. Någon närmare relation till Gunnar Ekelöf har jag inte haft. Tills nu, kan man konstatera.

Jag tänkte kanske att ansökningarna skulle mogna fram i mitt bakhuvud (jag är ju ändå hjärnforskare), medan jag läste om hur Gunnar Ekelöfs första trolovade övergav honom för Karin Boye och hur hans andra trolovade övergav honom för Eyvind Johnson (båda uppbrotten resulterade i oförglömlig poesi). Det gjorde de inte.

Gunnar Ekelöf (1907-1968). Bild: TT
Gunnar Ekelöf (1907-1968). Bild: TT

Jag vet nu onormalt mycket om Gunnar Ekelöf. Han hade också problem med att få saker och ting färdiga i tid, vilket just nu känns trösterikt. Blev det för jobbigt bröt han ihop, varvid Bonniers anpassade sig. Det tror jag inte att jag skall räkna med att forskningsråden gör. Nu har ansökningarnas dödslinjer kommit så nära att jag har drabbats av hypokondri, vilket är ett säkert tecken på att det är dags att ta sig samman.

Detta med att skriva ansökningar om forskningsanslag, som ju oftast är skattefinansierade, är inte bara moraliskt rätt, utan också en del av den vetenskapliga processen. I en forskningsansökan berättar man om vad den forskning som man hittills har bedrivit har lett fram till och hur man vill gå vidare. Man skriver om vilka frågor som nu bör besvaras och hur man planerar att göra det på ett så säkert och effektivt sätt som möjligt. En forskningsansökan bedöms och poängsätts av oberoende experter. För att få bedöma en ansökan får man inte vara jävig, det vill säga man får inte själv vara involverad i projektet eller på något annat sätt gynnas av det. Detta kan vara svårt i ett litet land som Sverige och ibland kopplas internationella experter in. Som forskare förväntas man att ta del i detta arbete. Tanken är att anslagsgivarna så objektivt som möjligt skall kunna dela ut forskningsmedlen till de forskare och projekt där pengarna har störst chans att göra största möjliga nytta. Att bli bedömd på detta sätt är otäckt, i alla fall om man är lite självkritiskt lagd, och det är som forskare lätt att blanda ihop det man gör med den man är.

Jag cyklar till jobbet efter sportlovsveckan med dåligt samvete och en gnagande oro över att inte räcka till. Jag försöker att intala mig att det arbete som nu ligger framför mig är både roligt och intressant. Jag vill så gärna återfinna lugnet och glädjen i arbetet. De kommande veckorna måste fokuseras på ansökningarna. Dygn måste kryssas. I medicinska sammanhang är det aldrig bra med kryss, men nu handlar det om något annat; glasklara ansökningar om forskningsstöd skall skrivas med tofflor på vid levande ljus till tonerna av Musik mot midnatt på P2. Man kan inte göra annat än sitt bästa. Jag tänker på Gunnar Ekelöf och funderar på om jag borde börja röka pipa. Resa kan man hursomhelst inte längre göra.