Våren tar god tid på sig i år. Även om solen skiner så tittar trädens små gröna knoppar fram väldigt försiktigt i den kalla vinden och våren känns trög. Det är bara april ännu men jag behöver känna att livet återkommer med skir, ljus grönska och att naturen sätter fart. Pionerna tittar i och för sig upp ur jorden och jag längtar efter stora blommor, var och en lika stor som min egen hand. Kanske till mors dag om jag har tur.
Så här års, efter vintern känner jag mig lika vissen som mitt bilbatteri, lite orkeslös och urlakad på energi. Och jag tänker på alla dem som verkligen behöver ny livskraft nu, som kanske förlorat någon nära i vinter och som sett livet rinna iväg med sjukdom och död. Hur återfinner man vägen till livet då? Det är en sak att behöva ny energi, som jag som köper en burk vitaminer och försöker fylla på med sol och frisk luft efter en instängd vinter. Men det är något helt annat att hitta tillbaka till ett liv när man upplevt en stor förlust eller när en livsgnista har släckts. Hur orkar man det?
Mitt bilbatteri kunde inte återfå kraften själv när det laddade ur häromdagen. Det funkar ju inte så att man kan fylla upp nivåerna själv. Min banala parallell är att när det gäller människor går det nog inte så bra heller, trots att vi säger ”Jag är trött och sliten, jag behöver ladda batterierna”. Hur ska vi ladda batterierna med egen kraft när det är just kraften som tryter? Ett bilbatteri exempelvis kopplar man ju till ett annat bilbatteri eller en annan energikälla för att ladda över energi till den som saknar.
Vi behöver nog alla energi någonstans ifrån, särskilt när den tryter hos oss själva. Vi behöver någon som kommer med liv när livsgnistan falnar eller när livet är skört. Och vi behöver definitivt hjälp från någon annan när livet, livsglädjen eller någon i vårt liv har gått förlorad. Jag vet ingen som kan fylla på helt själv eller av egen kraft. Vi behöver någon som kan dela med sig, fylla på med det som är gott. Ingen orkar själv.
När jag gick i dessa tankar, som jag nu har delat med mig av till dig, letade sig en melodi tillbaka till mig. En sång som jag sjöng vid en vårkonsert i kyrkan för två år sedan och som för mig är en tröstesång. Melodin är komponerad av Edvard Grieg som tonsatte Aasmund Olavson Vinjes dikt, kanske mer känd för oss genom Olle Adolphsons tolkning.
Den sången gör mig både ödmjuk och tacksam för livet: Jag fick vara med om detta en gång till, tack och lov. Jag fick återigen se vårsolens strålar som visar vägen till livet med löfte om mer. Vi som är här nu, får vara med när grönskan återvänder.
Ännu en gång fick jag nåden att se
en vinter ge vika
Doftande häggblom på grönskande gren
i våren den rika
Ännu en gång såg jag isarna blå
från stränderna flyta
Drivorna smälta och forsen i ån
få brusa och bryta
Gräset det gröna
jag ännu en gång
fick skåda med blommor
Ännu en gång höra vårfåglars sång
mot sol och mot sommar
