19 år gammal tog Elisabeth Ohlson med sig en bunt arbetsprover – mest foton på hennes kompisar – och gick in på Skaraborgs läns tidning för att söka jobb. Hon fick genast en fast tjänst som fotograf och kopist.
Året var 1980. Att hon senare skulle bli en av Sveriges mest omtalade och kontroversiella fotografer kunde hon inte ana.
– Som ung var jag mest upptagen av mig själv och min egen karriär. När jag sedan flyttade till Stockholm chockades jag av aids-epidemin. Mina vänner dog och jag såg hur de behandlades av kyrkan. Det var det som gjorde mig till konstnär. Det jag trodde på stämde inte. De snälla var inte snälla.
Uppvuxen i kristen släkt
Elisabeth Ohlson växte upp i en kristen släkt och tron har alltid funnits där som en röd tråd. Ibland har hon brottats med den, som i fallet med kyrkans förhållande till hbtq-personer.
När hon ville göra en utställning på temat hittade hon sitt bildspråk direkt. Inspirationen till det som 1998 blev utställningen ”Ecce homo” (latin för ”Se människan”) kom från klassisk konst med kristna motiv. I hennes mest kända bild sitter Jesus i högklackat vid sin sista måltid med lärjungarna som alla är män klädda och sminkade som dragartister.
Fotografierna visades bland annat i Uppsala domkyrka – som bombhotades. Elisabeth Ohlson själv hotades till livet. I Norrköping fick Säpo rädda henne undan en uppretad folkmassa på flera hundra personer. Det gick så långt att påven ställde in en planerad audiens med Sveriges ärkebiskop.
– Jag ångrar inget jag har gjort, men med åldern har jag fått en större förståelse för reaktionerna. Bilder har en sådan kraft. Men då hade jag svårt att bearbeta hoten och hatet. Att folk på riktigt blev så ledsna och kränkta, det gjorde mig själv ledsen.
Rädd för attentat
Hon blev också rädd att hoten mot henne skulle resultera i verkliga attentat. Ibland när hon skulle vrida om bilnyckeln väntade hon tills trottoaren bredvid var tom på folk.
Till slut sa hon till sig själv: ”Efter det här kommer du aldrig att göra något liknande.” Men Elisabeth Ohlson har fortsatt att utmana och provocera med sina fotografier. Trots det har hon egentligen aldrig sett sig som provokativ.
– Förr blev jag förolämpad av att kallas så. Jag har bara velat peka på orättvisor och visa bilder som får folk att tänka. Det är det som är mitt driv. Men nu är jag mera sams med ordet. Okej, jag är väl en provokatör då!
Ofta nära till skratt
Hon betonar att det är stor skillnad mellan hennes professionella och privata sida. Med kameran i handen är hon stark och orädd.
– Många har nog trott att jag är sådan privat också, att jag är en arg kvinna som sitter hemma och gnuggar händerna och funderar ut hur jag ska reta gallfeber på folk. Men de som känner mig vet att det inte stämmer. Jag är oftast glad och skrattar mycket.
Att Elisabeth Ohlson också är mycket konflikträdd låter kanske förvånande. Men så fort hon lägger undan kameran är det som att hon tar av sig sin rustning. När allt handlar om privata relationer tassar hon försiktigt fram och vill inte såra och orsaka problem.
– Jag har verkligen två sidor, en privat och en professionell.
Som konstnär använder hon sig trots allt av båda. Nu arbetar hon med en fotoutställning som tar upp ett ämne vi oftast inte vill tala så mycket om.
Vid sin pappas dödsbädd
Elisabeth var med när hennes pappa dog och slogs då av hur dåliga vi är på att prata om detta som väntar oss alla. Nu vill hon avdramatisera döden. I samarbete med en församling i Stockholm fotograferar hon händelser och stämningar som har med livets slut att göra – sörjande människor men också avlidna.
– Vi sägs leva i ett sekulariserat samhälle men vi har ett så otroligt stort behov av andlighet. Det lärde jag mig redan under ”Ecce homo”-tiden.
Elisabeth Ohlson var själv i en krissituation när hon förra året fick covid-19 och låg på sjukhus med syrgas.
– Men jag var så upptagen med att få luft att jag faktiskt inte tänkte på döden. Det är väl så, man skjuter den framför sig även i ett sådant läge.
Elisabeth Ohlson
Ålder: Fyller 60 år den 28 maj.
Gör: Fotograf.
Bor: I Stockholm samt vid Hornborgasjön utanför Skara.
Familj: Två barn, 16 och 13 år.
Om att fylla 60: ”Den där sexan är konstig. Där hänger jag inte riktigt med. Det är så symboliskt; man går över till den fas i livet som är den sista.”
Så firar hon födelsedagen: ”Jag är väldigt blyg när det gäller kalas. Det blir något med mina barn. Kanske en långfilm med popcorn till.”
Om drottning Kristina: ”Hon var min förebild som yngre när jag förstod att jag var lesbisk men inte hade orden för det. Kristina gjorde revolt, gifte sig aldrig och vägrade ha kjol. Så nyttigt för mig att se.”
