"Jag lägger av den dagen jag känner att det inte är roligt"

Sommarens träningssäsong är i full gång och har så varit sedan början av maj. Sex dagar i veckan är schemat fyllt av olika pass – intervaller, styrka, rullskidor och löpning. På den sjunde dagen är det vila. När vi får fatt i Hanna Falk på telefonen berättar hon att hon har unnat sig både sovmorgon och en lugn frukost.

– Framför allt är det viktigt för huvudet att få slappna av och göra annat. Men också att komma ikapp med grejer i vardagen. Träffa nån kompis, vara med min sambo eller bara sitta i soffan och ta det lugnt som en vanlig Svensson.

Västgöte som bor i Falun

Sedan sju år tillbaka bor hon i Falun. Här finns gott om möjligheter att träna skidåkning och här finns också flera av hennes lagkamrater. Men fortfarande tävlar hon för Ulricehamn som i och med sin satsning på konstsnö börjat bli en skidort att räkna med.

Och Hanna Falk är en stor stolthet i sin gamla hemstad. Bland annat har hon fått en backe uppkallad efter sig. Varje år sedan 2011 håller hon sommarskidskola i staden.

Som barn till två idrottslärare var Hannas uppväxt fylld av olika sporter, främst bollsporter, men också skidåkning. Så fort det kom lite snö spände hon på sig skidorna och gav sig ut i de nydragna spåren på golfbanan.

– Men jag blev inte helt hooked direkt, utan tyckte det var roligare att spela fotboll.

Hur kom det sig att du ändå satsade på skidorna?

– När jag var 14 år märkte jag att jag hade lite talang. Från att vara rätt medioker blev det ett hopp i resultatlistan. Det blev roligare att åka på skidträning än handbollsträning.

Dessutom insåg hon att hon var bättre lämpad för en sport där allt mer eller mindre hängde på henne själv och inte på laget.

– Med fotboll är du beroende av andra. I skidåkningen bestämmer jag vad jag ska göra. Ansvaret ligger på mig. Att ha den pressen på mig själv gillar jag. Det var väl lite den grejen som avgjorde.

Skidgymnasium i Torsby

Som 15-åring började hon på skidgymnasium i Torsby och kom snart in i juniorlandslaget där hon tog hem medaljer i både junior-SM och -VM vilket banade väg in i skidlandslaget. Under åren har hon gjort sig känd för sin explosivitet och styrka, och har tagit flera SM-guld i sprint och vunnit tävlingar i Världscupen.

I tio år har Hanna Falk ingått i svenska damlandslaget. Under åren har det varit både med- och motgångar. Men på det stora hela, säger hon, har det bara varit helt fantastiskt.

– Jag är tacksam över den här tiden och ser också att jag har några år framför mig. Jag tycker att jag har utvecklats som skidåkare. Man lär sig mycket om sig själv, som person och människa. Jag har inte hunnit med någon akademisk utbildning, men jag har fått uppleva mycket annat på vägen. Det är ju som ett jobb i sig att vara en del av landslaget, få hela vardagen att funka och sätta upp egna mål.

Lärt sig att hantera pressen

En annan del är pressen – från media, publiken och inte minst sig själv – som hon har lärt sig att hantera.

– Jag brukar inte kalla mig själv för en ”vinnarskalle”, men har väl blivit mer medveten om att jag ändå är det. Jag har lätt för att gå ”all in” och kan gå på lite för hårt. Kan man inte tygla sin vilja är risken att man åker på någon skada. Det är en balansgång.

Att börja som tjugoåring och vara ung och lovande till att bli en av de äldre i landslaget är också en lite konstig känsla, påpekar hon. Å andra sidan vet hon hur viktigt det är med goda förebilder och en god stämning i laget. Där försöker hon dra sitt strå till stacken – vara positiv, dela med sig av sina erfarenheter och se till att alla trivs.

– Vissa yngre åkare är ju snabbare än vad jag är. Men då gäller det att se det som en morot. Det ska inte vara en prestige i det utan vi ska kunna lära av varandra. Så försöker jag tänka.

– Samtidigt är alla på ett sätt sura och griniga skidåkare, annars hade vi inte hållit på med det här, haha. Det kan vara en utmaning att få ihop så många starka individer i ett lag, men jag tycker ändå att vi har lyckats bra.

I femton år har du hållit på med skidåkning. Vad är din drivkraft?

– Att det är roligt. Den dagen jag inte känner det lägger jag av. Jag drivs av att bli bättre, åka skidor lite fortare. Det är min mening med det hela. Det är inte främst medaljen, OS- eller VM-guldet, även om det är en dröm, utan det är kampen mot mig själv som är det jag tycker är mest fascinerande.

Händer det aldrig att du känner för att strunta i allt?

– Absolut finns det dåliga dagar också, det är inte superkul jämt. Som på sommaren när ens kompisar ska sätta sig och grilla och jag har ett pass kvar. Samtidigt är jag väldigt målmedveten. Har jag satt upp ett specifikt mål som jag vill klara av blir det ganska självklart att ge sig ut.

Lena Wreede