Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ann-Therése Simonsson och snart 20-årige korsningsponnyn Oliver Twist är ett oskiljaktigt par.

"Jag kan inte tänka mig ett liv utan häst"

För Ann-Therése Simonsson var längtan till hästarna fysisk redan som litet barn och när hon äntligen fick börja rida fortsatte hon varje vecka ända till gymnasieåldern. Som vuxen återupptog hon hästintresset, och ridlektionen varje vecka blev en helig stund mitt i familjepussellivet.

Man brukar säga sådan husse, sådan hund. Och ibland är det samma sak med hästar och deras ägare. Med Ann-Therése och korsningsponnyn Oliver Twist är det lite så. De utstrålar båda ett självklart lugn, jämte en nyfiken och vänlig uppsyn. När de går ut ur stallet går Oliver efter Ann-Therése, de småpratar på sitt vis och hästen följer henne med blicken.
– Alla barn älskar honom, ler Ann-Therése och berättar hur han saktar ner om han märker att någon ovan ryttare börjar glida av. Medan han kan vara kraftfull och busig med en van ryttare på ryggen. 

Vägen till hästägare som vuxen började i Trollhättan på 80-talet.
– När jag äntligen fick börja rida i elvaårsåldern hade jag längtat länge, men på den tiden var det inte lika vanligt och ridskoleverksamheten var inte så utbyggd. Det var få som hade egen häst, den enda jag kände till var veterinärens dotter.
Ingen av Ann-Theréses kompisar red, så hon blev aldrig en sån där stalltjej som hängde i stallet på fritiden, men varje vecka begav hon sig till ridlektionen år efter år ända upp till gymnasiet. Hon utbildade sig till lärare, gifte sig, fick barn och flyttade till Tjörn. Hästarna försvann ur livet, men fanns där som en skuggdel av henne. Och när andra barnet var ett år, kunde hon inte vänta längre.
– Jag var utan hästarna i över tio år, men visste hela tiden att jag skulle börja så fort det bara gick. Så jag letade upp närmaste ridskola. Dels längtade jag efter att börja rida igen, dels såg jag det som ett sätt att lära känna nya människor på Tjörn. 

Och då, mitt i småbarnsåren för sådär 25 år sedan, var ridlektionen varje veckan en helig stund, hennes dag då det bara var hon och hästarna. När dottern var stor nog började hon rida på Valsängs ridcenter och Ann-Therése också. Där fanns ponnyn Oliver Twist, som snabbt blev en mor-och dotterfavorit.
– Vi gick till och med olika lektioner för att båda skulle kunna rida honom. När barnen flyttat hemifrån närde hon drömmen om en egen häst. 
– Jag sökte runt efter en d-ponny, men fastnade inte för någon. Så säger min ridlärare Jessica en dag "Sluta leta, det är ju Oliver du letar efter". Och det var ju sant, den hästen har jag alltid tyckt allra mest om. Det kändes så skönt att jag fick köpa just honom, säger Ann-Therése och minns lyckan. 
– Jag hade säkrat honom från att försvinna ur mitt liv och så kunde jag rida honom varje lektion.

Hon rider ett par gånger i veckan, resten av tiden går Oliver på lektion så länge han trivs med det.
– Mitt mål med ridningen är att inte ha något mål, jag rider för att det är skoj och strävar efter kravlös ridning, en frizon från prestation. 
Och om hon aldrig blev någon stalltjej som barn, har hon blivit det nu. 
– Den sociala biten och gemenskapen är minst lika viktigt som själva ridningen, tillägger Ann-Therése som tillbringar mycket tid i stallet, gillar att hänga där, bland folk i alla åldrar, med olika yrken och bakgrund. Där det utbyts erfarenheter, pratas foderstater och träningstips kring det gemensamma intresset och omtanken för hästarna. 

Den vitskimrande Oliver börjar närma sig tjugo år och har varit på ridskolan sedan han var två år. Han vet ingen annan tillvaro, ridskolan är hans hemvana miljö. Vaket ser han på alla som passerar boxen, medan Ann-Therése stryker ömt hans päls, visar hur hans färg förändrats med åren, hur den vita bläsen numer går ton i ton med silverhåren i ansiktet. 
– Den dagen han försvinner kommer jag skaffa en ny, jag kan helt enkelt inte tänka mig ett liv utan häst. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.