Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Karim Zendegani, krönikör. Bild: Anders Hofgren
Karim Zendegani, krönikör. Bild: Anders Hofgren

Karim Zendegani: Jag känner mig plötsligt som en ansvarslös ja-sägare

Karim Zendegani vill slå ett slag för att bejaka nytänkande och innovationer i stället för att reflexmässigt bara säga nej. ”Att säga ja verkar signalera att man är konflikträdd. Tanken skrämmer mig. Jag försöker själv alltid ha som princip att först säga ja och lägga mer kraft och energi på att utveckla hur”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nej, det går inte! Vi kan inte göra så! Du får inte göra det! Den allmänna trenden är klar och tydlig. Vi ska tränas och öva på konsten att säga nej. Jag har tappat räkningen på hur många inbjudningar till föreläsningar och utbildningar jag får, som ska lära mig att säga nej. Med motiveringar som handlar om att man ska värna om sin tid, ta kontroll över sin almanacka och inte säga JA direkt utan att tänka efter. Att säga nej är att ta ansvar. Att säga ja verkar signalera att man är konflikträdd. Tanken skrämmer mig och jag känner mig plötsligt som en ansvarslös ja-sägare. Jag försöker själv alltid ha som princip att först säga ja och lägga mer kraft och energi på att utveckla hur.

Vi möter många nej i vardagen, i kontakt med myndigheter, butiker, i samtal med chefen, ja, listan kan göras lång. Kanske vill du utveckla en idé eller få en andra chans att förändra något men det snabba NEJ:et lyser rött och man går därifrån lite mer besviken än innan.

Jag tänker mest på det som händer i våra mellanmänskliga interaktioner på jobbet, i föreningar och livet i övrigt. Hur ”nejet” påverkar oss, eller rättare sagt hur ett ja påverkar dynamiken hos och mellan människor.

Ett exempel är mitt första besök hos en studievägledare. Som ny i Sverige hade jag fullt fokus på att lära mig språket på en introduktionskurs på ett gymnasium i Sundsvall. Jag satt som ett barn i godisaffären och berättade målande hur jag drömde om att jobba med film och teater. Ju mer jag använde min nyvunna svenska desto mer bekymrad såg hon ut. Till slut utbrast hon, ”Nej, jag tror inte du kan drömma om sådant. Du har inte språket, tänk mer på utbildning inom fordon eller el".

Samtidigt som den här konversationen pågick så läste jag hemma en roman av Theodor Kallifatides och hade hört honom prata på radion. ”Se på Kallifatides, han är ju inte världsbäst på att prata svenska”, försökte jag. Och hon svarade; ”ja, men han är författare, inte skådepelare".

Kunde det här nejet ha sagts på ett annat sätt? Ja, det är jag övertygad om. Ett nej känns i alla fall för mig mer som oåterkalleligt, medan ett ja kan vara en öppning. Hur stor eller liten beror på orden som kommer efter som till exempel ”Intressant tanke, låt oss undersöka möjligheterna” eller ”ja, jag hör vad du säger, låt oss se om det är möjligt”.

Så, varför förväntas vi oftare säga nej i stället för ja? Är det för att ett ja kan öppna Pandoras ask och tvinga oss att utveckla, förändra, påverka strukturer och gå utanför komfortzonen?

Om ”konsten” att säga nej påverkar viktiga beslut och motverkar förändring och utveckling så är vi illa ute.

Skulle Elon Musk ha utvecklat sin elbil om nejsägarna hade vunnit? Skulle idén på koldioxidfritt stål samlat miljarder av investeringar om man hade lyssnat på ett nej? Det tror jag inte! Dessa exempel är resultatet av ja-sägarnas sammansvärjning.

Det jag vill säga med detta är att ett ja inte behöver vara motsatsen till ett nej och att säga ja betyder kanske att man har sagt nej till massor av andra saker. Så kära ja-sägare, stå på er! Se ett ja som utvecklande både för er själva och för den ni leverera ja;et till. Glöm bara inte bort den lilla, men ack så utvecklande, ingrediensen; hur!