Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Henrik Zetterberg, professor och krönikör. Bild: Anders Hofgren
Henrik Zetterberg, professor och krönikör. Bild: Anders Hofgren

Henrik Zetterberg: Jag fick inte corona – men kanske lite depression

Tomma tunnelbanevagnar och ett nästan lika tomt universitet mötte professor Henrik Zetterberg när han hann besöka sitt labb i London strax innan Storbritannien på nytt skärpte restriktionerna till följd av pandemin. ”Jag tog en taxi genom staden och såg stängda affärer med brunt papper på insidan av skyltfönstren. Corona fick jag inte. Men kanske lite depression”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det var i grevens tid som jag tog mig till mitt labb i London för några veckor sedan. Nu är Storbritannien stängt igen och Sverige är tillbaka på karantänlistan. Landvetter flygplats var så gott som tom. Där fanns inga elever på skolresa eller sällskap på långhelgssemester med eftermiddagste, museibesök och musikaler på programmet. Den inspelade rösten i högtalarna kände jag igen. Den bad mig att hålla noggrann uppsikt över mitt bagage. Som jag hade saknat den. På Heathrow fick jag fylla i ett formulär om var jag hade varit och vart jag var på väg, samt hur jag kunde kontaktas, om behov för det skulle uppstå. Jag fyllde i formuläret, men det var ingen som kontaktade mig.

Jag åkte tom tunnelbanevagn mot Russell Square och promenerade till mitt hotell vid British Museum. Hotellet var delvis stängt och det var endast en person i receptionen bakom en plexiglasskiva. Hon lutade sig ut vid sidan av plexiglasskivan och avläste min kroppstemperatur med en beröringsfri panntermometer. Sedan fick jag fylla i ett formulär om var jag hade varit och vart jag var på väg, samt hur jag kunde kontaktas, om behov för det skulle uppstå (det gjorde det inte), varefter jag fick kortnyckeln till mitt rum.

Jag promenerade till mitt labb. Entrén till universitetsbyggnaden, som vanligtvis är full av studenter från världens alla hörn, var tom – studenterna hemundervisades. Jag föreställde mig hur de satt, kutryggiga framför sina datorskärmar i små studentrum med droppande element, i drivor av förpackningsmaterial till fryst färdigmat. Vad är det bästa med att studera i London? Kafeterian var stängd. Skrivplatserna på labbet var tomma; endast aktivt labbarbete var tillåtet och man måste boka in sig på ett treskiftsschema för att få tillträde. Varannan labbänk var avstängd med tejp.

Två av mina forskargruppsmedlemmar var på plats och vi pratades vid, alldeles kort, genom våra ansiktsmasker. Jag tömde mitt postfack, deltog i några Zoommöten från mitt kontor, promenerade tillbaka till hotellet, åt korv med mos tillsammans med en ljummen ale i ett plexiglasinramat bås i puben vid mitt hotell, efter en ny feberkontroll. Jag gick och lade mig tidigt, steg upp, tog en springtur utmed Themsen, åt frukost från en papperskasse som någon hade hängt på handtaget till min dörr, gick till labbet igen, men kände mig obekväm, eftersom jag egentligen inte borde vara där. Några timmar senare var det dags att åka hem, denna gång från London City-flygplatsen. Jag tog en taxi genom staden och såg stängda affärer med brunt papper på insidan av skyltfönstren. Corona fick jag inte. Men kanske lite depression.

Nu har viruset dragit igång på riktigt här hemma igen. Men när allt var som dystrast häromdagen hände en rad positiva saker. Jag träffade en alkekung från Svalbard på Instön. För en ornitolog är detta inte någon stor sak, men för mig, som inte kan något om fåglar, var det en omvälvande upplevelse. Några dagar senare firade vi min mors födelsedag utomhus med tårta och sång, en överraskande varm novemberkväll. Det var fint. I morse hörde jag så Richard Bergström, Sveriges vaccinsamordnare, på radion. ”Vi har sannolikt ett vaccin i januari”, sade han. ”Kanske kan vi börja vaccinera riskgrupper redan i december.” Underbare Richard! Och underbara läkemedelsindustri! Som pricken över i:et (eller ”like a fist in the eye”, som min finska kollega brukar utropa, när något har gått riktigt bra) har man valt en ny president i USA. Han använder bara varma ord. 2021 vänder det.