I tider av social distansering inser vi med saknad värdet av mänskliga möten och den inverkan de kan ha på vårt dagliga liv. I mina förbindelser med Frankrike har sådana mellanmänskliga kontakter ofta öppnat dörrar till annars slutna rum och gång på gång försatt mig i närmast osannolika situationer.
För några år sedan inbjöds jag till ”release” av en engelsk bok skriven av min syster och som jag översatt till franska. Själva boksläppet skulle äga rum i en luxuös Parisvåning på Avenue Foch, en av de eleganta gator, som strålar ut från Triumfbågen. Bostadens ägarinna, en god vän till min systers familj och arvtagare till kosmetikajätten Revlon, hade erbjudit sig att stå för arrangemanget. Till denna fest infann sig författare, medlemmar av Franska Akademin, filmfolk, grevar och baroner samt prinsar och prinsessor från Europas avlägsna hörn. Servitörer i vita mässjackor och svarta oklanderliga långbyxor svävade omkring och försåg oss med de mest utsökta gastronomiska läckerheter.
Plötsligt befann jag mig i livligt samspråk med en fransk greve vid namn Gonzague Saint Bris.
Han var romanförfattare, litteraturkritiker, arrangör av stora kulturfestivaler och fyra gånger nominerad till medlemskap i Franska Akademin, dessutom tidigare gift med systerdottern till Frankrikes president Valéry Giscard d'Estaing. Allt detta framkom senare – nu berättade han för mig om sitt hem i Loiredalen, slottet Clos-Lucé, den egendom, som fram till 1516 varit kungafamiljernas sommarresidens men som då överläts på Leonardo da Vinci och så småningom på familjen Saint Bris.
Jag förklarade för min samtalspartner att jag i Sverige ofta höll föredrag om Clos-Lucé och övriga Loireslott och snart var vi inbegripna i intressanta historiska diskussioner om bland annat kungarnas kung i Loiredalen, den lärde och kulturintresserade Frans I (1494-1547), han som var två meter lång, bredaxlad och som älskade kvinnor. Det berättades, att varje gång han steg in i ett rum, var det alltid någon av damerna, som svimmade. Från da Vincis slott Clos-Lucé gick en hemlig underjordisk gång (i dag bitvis blockerad) till det närbelägna kungliga slottet Amboise, där Frans I ofta vistades. Om han funderade över ett problem skickade han bud efter Leonardo, som valde den underjordiska genvägen för att snabbt kunna bistå monarken med sin genialitet. Inte för inte kallade Frans honom ”Mon père” (Min far) och det sägs att da Vinci dog i kungens armar.
Tack vare våra gemensamma historiska intressen befann vi oss snart, greven och jag, ”on speaking terms”. Helt oväntat inbjöd han min syster och mig att komma och besöka honom på hans slott nästkommande veckoslut. ”Jag kommer att anordna en musikalisk soaré som underhållning och ni, Madame Riccius, kommer att få tillbringa natten i Leonardo da Vincis säng,” försäkrade han. Att få dela säng med Mona Lisas skapare, med universalgeniet da Vinci, hade jag inte ens i mina vildaste drömmar kunnat föreställa mig men nästa lördag klappade vi på porten till Clos-Lucé, där vi hälsades välkomna av Gonzague Saint Bris. Ett mänskligt möte hade lett till ännu ett, en närhet till en oöverträffad mästare, vars andliga närvaro, ännu efter ett halvt årtusende, kunde förnimmas i varje del av slottet. Vi lät så småningom tonerna från den musikaliska ”anrättningen” smeka våra öron. Att Leonardos säng sedan var lite väl knölig för min smak var ovidkommande. Det är ju inte varje dag man erbjuds dela paulun med en 500-årig legend.
Slutord: Gonzague Saint Bris omkom i en bilolycka 2017. Klockan hade passerat midnatt, hans käresta satt vid ratten, när en räv plötsligt dök upp framför bilen. I ett försök att undvika en kollision förlorade föraren kontrollen över fordonet och styrde rakt in i ett träd. Gonzague, som saknade bilbälte, slungades ut ur fordonet och dog ögonblickligen. Flickvännen, lätt skadad, hade alkohol i blodet och dömdes till sex månaders fängelse villkorligt.
