Varje morgon går jag det som jag kallar för min gryningspromenad. Jag går samma väg, förbi samma bäck och genom samma skog. I början av veckan kom jag på mig själv med att prata högt, som om jag hade sällskap, fast ingen mer än jag fanns där. Jag insåg att jag alltid gör det, att jag ömsom liksom test-håller kommande tal eller berättar saker för mig själv. Underligt.
Samma dag hörde jag programmet "Kropp och själ" i radions P1. Det handlade om suget efter det sanna och gled några minuter över till fantasins förhållande till sanning. Inslaget inleddes med ett underbart samtal mellan Rumi och hans pappa i en lekpark. Först lekte Rumi ensam, sedan dök det upp en apa, och sedan ett lejon och en tiger. Det var Rumis låtsaskompisar som följt med till parken och nu blandade sig i leken. Han berättade för sin pappa så att det kändes att de verkligen var där.
I programmet intervjuades också Eva Hoff, lektor i psykologi vid Lunds universitet. Hon kunde berätta att mer än vartannat barn skaffar sig låtsaskompisar. Barnen motiverar sig själva med hjälp av dem som ”inre coacher”, att allt för snälla barn tar hjälp av extrakompisen med upptåg och revolter mot sina föräldrar när det behövs. ”Det är lättare att våga vara busig om man har någon att skylla på”, sa hon. Detta uppdiktade kamratskap beskrev Eva Hoff som ett sätt att få experimentera med egenskaper och vidga det hon kallar för sin egen ”personlighetsrepertoar” och att låtsaskompisen kanske har sin förlängning i oss vuxna som den inre rösten när vi för monologer med oss själva eller låter dagboken ta emot och gömma våra tankar, känslor och hemligheter.
Jag kände ett slags kamratskap med Rumi. Jag är sextio år och ägnar stora delar av min ensamhet åt att berätta saker för någon jag inte ser. Ibland mig själv, ibland en vän, och bland min saknade mamma. Och utan att det känns konstigt glider dessa dialoger ofta över till Gud. Gud som måste vara den i särklass bästa lyssnaren. Gud som hört allt, sett allt och möter allt med ömhet.
För några år sedan deltog jag och programledaren Kattis Ahlström i ett samtal om tro för tidskriften Trots Allt. Jag frågade henne om hon var troende. Hennes svar glömmer jag inte: ”Det är lite komplicerat för mig för jag hade en väldigt stark relation till Gud när jag var liten som på något sätt kom av sig på vägen. Nu säger jag mig ha en gudstro, men det är ju inte på riktigt, för vi har ingen riktig kontakt. Det är som när man är ensam, så skaffar man sig låtsaskompisar. Jag låtsas att jag är troende, men på något sätt känns det inte riktigt bra för jag vet att det inte är på riktigt. Men jag gör så här så länge, så kanske det blir på riktigt.”
När många av våra vägar utåt nu är stängda ligger en väg öppen och bara väntar på oss: Vägen inåt. I min tro är ensamheten inte tom. Gud är där och vägen inåt kan bli vägen framåt. Och för den som inte tror? Man kan börja gå ändå. Det kan bli på riktigt. Eller som Birger Norman uttryckt det: ”Be som om den Gud funnes, som finns.”
