Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Karim Zendegani, krönikör. Bild: Anders Hofgren

Karim Zendegani: Jag bär på trauma relaterat till krig och flykt

Karim Zendegani växte upp i ett krigshärjat Iran, något som givetvis har präglat honom. ”Jag bär själv på trauma relaterat till krig och flykt i min barndom och för mig är dessa erfarenheter min främsta drivkraft för att skapa ett bättre liv”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det händer ibland att man utsätts för tecken, händelser eller tankar som gör att en insikt kan växa fram ur tomma intet. Saker man aldrig har reflekterat över eller kanske förträngt, blir så smärtsam tydliga. Hur hanterar man de nya insikterna och vad blir effekterna av det?

Anna Takanen. Bild: Karin Wesslén
Anna Takanen. Bild: Karin Wesslén

Detta har hänt mig vid två tillfällen den senaste tiden. Först var det Anna Takanens sommarprat som till stor del behandlade ämnet i hennes bok "Sörjen som blev" (Albert Bonniers förlag). Boken handlar om hennes far som kom till Sverige under andra världskriget och var ett de ”finska krigsbarnen”.

Det andra tillfället var när jag hörde en intervju med Elisabeth Åsbrink där hon berättade om sin nya bok ”Övergivenheten” (Bokförlaget Polaris). Människoöden flätade med hemligheter. Liv i skuggan av hat och grymhet. Både Anna och Elisabeth pratar huvudsakligen om sina föräldrars historier och hur omständigheter som deras föräldrar varit med om har påverkat författarnas liv. Hur människors trauman orsakat av krig, förföljelse och diskriminering överförs till nya generationer.

Det är med blandade känslor som jag tar till mig författarnas budskap. Det finns ganska mycket forskning kring generationsöverskridande trauma. Ärvda trauman hos förintelseöverlevandes barn och barnbarn är ett väldokumenterat faktum. Oundvikligt leds tankarna till mina barn. Kommer de att bära bördorna av mina upplevelser av krig och flykt i sina liv? Kommer vår relation att påverkas av min historia? Kommer de att leva med en inre rädsla för kommande katastrofer och lida av ångest och depressioner? Tack och lov är vi alla olika och vi agerar också olika på trauma. Det finns dem som använder sin familjehistoria eller trauma som en drivkraft i livet för att bygga något bättre och bearbetar på så sätt sitt trauma. Och så finns det dom som behöver stöd för att göra det.

Jag bär själv på trauma relaterat till krig och flykt i min barndom och för mig är dessa erfarenheter min främsta drivkraft för att skapa ett bättre liv. Jag hoppades att mitt lidande skulle stanna hos mig och sluta med mig. Men Anna och Elisabeth gav mig en sanning som jag innerst inne förstår är oundviklig. Det slutar inte med mig. Samtidigt är denna insikt bra och positiv. Ökad förståelse för generationsöverskridande trauma kanske hjälper oss att förstå varandra.