Eunilaines svenska styvpappa Jörgen Persson spelade ishockey som ung. Han tog Eunilaine och hennes lillebror Edmon, då åtta och fyra år gamla, till en ishockeyhall i Manila och lät dem hyra skridskor och testa att åka. Då visste hon inte vad bandy var. Ett år senare flyttade Eunilaine med resten av familjen till Sverige. Det är nu sex år sedan och hon minns hur det var att börja tredje klass i nya hemorten Åsa.
– Jag kunde inte ens säga hej på svenska. Men jag kunde engelska och min klasskamrat Agnes ville lära sig engelska, så hon och jag blev kompisar direkt, säger Eunilaine De Leon.
Livet i den nya skolan i det nya landet flöt på bra och Eunilaine tycker inte att det var några problem att komma in i gemenskapen.
– Hennes envishet har nog varit en stor fördel. Både när hon lärde sig svenska och när hon började åka skridskor, säger Jörgen Persson.
Det var vännen Agnes Lundgren som så småningom introducerade både fotboll och bandy för Eunilaine. Fotbollen lades på hyllan häromåret, eftersom skolarbetet tar allt mer tid. Bandyn kräver också mycket, under den relativt korta perioden på året som säsongen pågår. I november fryser konstisen på Sjöaremossen i Väröskogen och där spelar Eunilaine och Edmon flera gånger i veckan fram till mars. Lillasyster Mikaela är sju år, och även hon har börjat i bandyskola. Pappa Jörgen tränar två lag, och familjen ägnar mycket tid tillsammans på isen. Eunilaine berättar om första träningen med Sunväras damlag, dagen innan.
– Det gick bra, men jag hade väldigt ont i fötterna. I vanliga fall hade jag klagat över det, men det gör jag ju inte första gången jag får chansen i damlaget.
Hade hon bott kvar på Filippinerna så hade hon kanske ägnat sig åt dans istället. Hon önskar att hon hann dansa mer, gärna i någon arrangerad form, men behöver satsa på skolan. Hon går nu i nian och de nationella proven avlöser varandra. Planerna inför gymnasiet är ännu inte spikade och Eunilaine vill ha bra betyg för att kunna välja fritt. Hon funderar på att söka till IB-programmet, en högskoleförberedande utbildning helt på engelska. Annars går tankarna åt Handelsprogrammet eller något med teknisk inriktning.
– Det är mycket läxor just nu, och jag önskar att jag hann träffa mina kompisar mer, säger Eunilaine De Leon.
Hon har mångavänner, spridda över världen. I somras besökte Eunilaine tillsammans med sina syskon och mamma hemlandet, för första gången på fyra år. Mormor, morfar, morbror och en rad kusiner bor kvar. De hade aldrig tidigare hört talas om bandy, men har tack vare sina unga släktingar fått ett hum om vad det är.
– Hockey känner de till, och jag har förklarat att jag spelar med en boll på en större plan, och har inte lika mycket skydd, säger Eunilaine De Leon.
Lite väl sparsamt med skydd, tycker mamma och pappa, som intygar att Eunilaine är väldigt tuff. Hon spelar back och är inte rädd för hårt spel. I somras tog hon med sig sin kusin och hans kompis till en ishall som hyr ut skridskor, och de fick testa på hur det är att spela den typiskt nordiska sporten bandy, och de blev imponerade. I sex veckor stannade hon i sitt gamla hemland. Hon värdesätter besöket, inte minst eftersom morföräldrarna kommit upp i en ålder då hälsan börjar svika.
– Mormor fick en stroke alldeles efter vi hade åkt hem. Jag är glad att vi hann vara hos henne hela sommaren, säger Euniline.
Utöver släkten saknar hon även kompisarna i Manila.
– På Filippinerna är alla barn ute. Det är lätt att bara gå ut och hitta vänner, säger Eunilaine De Leon.
Hon talar fortfarande sitt modersmål bra, och har numera dubbelt medborgarskap, vilket gör att hon tillsammans med sin bror tillhör den minimala skaran filippinska bandyspelare som finns i världen.
Fakta: Eunilaine De Leon
Ålder: 15 år.
Bor: Åsa, söder om Kungsbacka.
Familj: Mamma Emelyn, pappa Jörgen, lillebror Edmon 11, lillasyster Mikaela 7.
Intressen: Bandy, titta på fotboll, och dans.
