Ingrid har varit romernas röst i flera decennier

Ingrid Schiöler sneglar på sin mobil. Displayen visar 20 missade samtal. Varje dag blir hon kontaktad av människor som ber henne om hjälp. Oftast är det romer som vill att hon är med vid ett samtal med socialtjänsten eller andra myndigheter, att hon följer med till ett läkarbesök eller förklarar innehållet i ett brev. För Ingrid har det blivit en livsuppgift att vara en utsträckt hand. Och det är viktigare än någonsin, tycker hon.

– Det är ett tecken i tiden att man kan uttrycka nästan vad man vill om andra människor. Jag tycker att det är en annan röst i medier i dag. Medmänsklighet exponeras inte som förr, det är hårdare. Men jag är fostrad i Röda korset-andan som innebär att rädda varje liv som räddas kan och att ta vara på människors medmänsklighet för att lösa problem.

Familjer öppnade sina hem

Hon har själv sett det på nära håll. I norra skärgården, där hon bor, öppnade familjer upp sina hem för flyktingar när kommunen inte kunde erbjuda boende, berättar hon när vi ses på Romano Center i Väst i närheten av Masthuggstorget i Göteborg. Romano Center är ett informationscentrum som riktar sig till personer med romsk bakgrund och Ingrid har varit delaktig i dess tillkomst.

Egentligen är Ingrid psykolog i botten men hon har aldrig arbetat som det. Tillsammans med sin man drev hon behandlingskollektiv hemma i skärgården i början av 1970-talet. Och det var av den anledningen som en socialchef kontaktade henne.

– Han undrade om vi som hade arbetat med alkoholister kunde tänka oss att arbeta med zigenare, som romer kallades då?

Började lotsa nyanlända romer

Ingrid skakar på huvudet och suckar. Så var inställningen. Bakgrunden är att ett visst antal romer skulle få komma till Sverige som kvotflyktingar, troligen som en kompensation för att staten 1969 hade utvisat 47 romer, vilket blev uppmärksammats och kritiserat från flera håll.

Ingrid och hennes man tackade ja, blev familjepedagoger och började lotsa nyanlända romer in i det svenska samhället. De första som de kom i kontakt med var en cirkusfamilj som flytt från Ryssland och som sedan levt ett kringflackande liv i Östeuropa innan de slutligen hade hamnat i ett läger utanför Rom. De äldsta i familjen hade överlevt koncentrationsläger och hade siffror intatuerade på armarna. Det blev början på en livslång kamp för romers rättigheter.

Ingrid har genom åren upplevt den romska kulturen inifrån. I några år arbetade hon med hemundervisning för vuxna romer som inte kunde läsa och skriva. En del av hennes arbete har inneburit att var en länk mellan romer och majoritetssamhället.

– Det har också handlat om att försöka bryta rädslan som många romer känner för samhället utanför den egna kulturen. Ofta handlar det om rädsla för att inte få en rättmätig behandling. Att man, som tillhörande en minoritet med låg status. inte blir lyssnad på och tagen på allvar.

Uppvuxen i centrala Göteborg

Ingrid växte upp på Karl Gustavsgatan i Göteborg. Henens sociala engagemang började redan i småskolan när hon och några klasskamrater fick i uppdrag av lärarinnan att besöka en fattig familj i landshövdingehusen i Landala. Hemma stod dörren öppen för några grannbarn från baltländerna som Ingrids mamma brukade ge smörgåsar och varm choklad till. Ingrid själv skänkte alla sina yllestrumpor till dem.

– Fast då var jag lite självisk. Yllestrumporna stacks ju så det var ett tillfälle för mig att bli av med dem, haha. Men det var ju en bra sak egentligen och i slutändan var alla nöjda.

Det var också i brandomen som ett visst feministiskt engagemang föddes.

– När jag och min bror blev äldre blev mamma erbjuden ett jobb. Då kom hennes blivande chef hem och pratade med pappa om mammas anställning. De pratade om arbetsvillkoren och hur mycket hon skulle ha i lön. Jag kokade av ilska men jag sade inget. Mamma kunde väl prata själv. Det är ungefär så jag tycker att majoritetssamhället har behandlat romer, som att de är mindre vetande.

Mänskliga rättigheter

Egentligen handlar allt om mänskliga rättigheter och att hjälpa dem som behöver det mest. Men det är klart att det finns en vurm för den romska kulturen, säger hon.

– Den går tillbaka till när jag var liten och låg på sjukhus. På samma sal låg en romsk flicka med röda rosetter i håret och som alltid hade många färgstarka släktingar på besök. Särskilt hennes pappa gjorde intryck på mig. Han pratade alltid med mig en stund och berättade spännande historier. Det var som i en Katitzibok, det var exotiskt för mig.

Genom sitt arbete har hon fått hög status bland romer. Hon har arbetat som flyktingkonsulent och har tagit sig an flera asylärenden på fritiden. Hon berättar att hon stridit för uppehållstillstånd och själv åkt ner till Balkan för egna pengar när migrationsverket gett avslag på en asylansökan.

– Det har förekommit att Migrationsverket har sagt att vissa uppgifter inte stämmer. Att en adress som en asylsökande har uppgett inte existerar, till exempel. Då har jag åkt ner och letat upp adressen, pratat med grannar och tagit bilder och stärkt den asylsökandes historia. Sedan har jag lagt fram det för Migrationsverket som flera gånger ändrat sina beslut tack vare det.

Kändis i romska världen

För några år sedan blev hon utnämnd till hedersrom under en ceremoni på Gustaf Adolfs torg. I den romska världen har hon blivit en världskändis. Hemma har hon en tavla där det står att hon är välkommen till vilken rom som helst i hela världen.

– Det har jag utnyttjat några gånger. När jag har åkt ner till Balkan för att göra efterforskningar har jag aldrig behövt ta in på hotell utan jag har bott i romska familjer. Ryktet sprider sig. Men jag har aldrig jobbat för de kontakterna, de har kommit på köpet. Det är ju fantastiskt att få hjälp när jag behöver det.

Hon funderar en stund.

– Det känns som ett erkännande till mitt engagemang. Ytterst handlar det om mänskliga rättigheter. Jag är ingen tjänsteman utan hjälper till som en människa, som en rom som betyder just människa. Det är stort att känna den samhörigheten.

Mathias Pernheim

mathias.pernheim@stampen.com