Ingela och Bengt tröttnar aldrig på friheten med husbilen

– För mig började det med att jag tältade med mina föräldrar i Sverige. Så fortsatte det för Ingela och mig, fast i södra Tyskland, Frankrike och Schweiz, säger Bengt, som var van att tälta sedan han var scout.

Parets pionjärtid gav blodad tand:

– Det är skönt att komma ut. Först lånade vi en husvagn, 1985 köpte vi en begagnad Adria. Två år senare blev det en ny, säger Bengt.

De två barnen var förstås alltid med under uppväxten.

– Väl framme på någon camping, som det var på den tiden, hade vi bilen fri och kunde göra utflykter på ett annat sätt. I det avseendet är det nästan bättre med husvagn. Med husbil är man mer låst, fast då kan man förstås ta fram cyklarna, säger Bengt.

Första husbilen köpte de 1997.

– Nån strejk eller vad det var gjorde att det var svårt få tag i Europa-chassin men jag lyckades och kom före på väntelistan på en verkstad i Kristinehamn, säger Bengt.

Tätare trafik numera

Wessberg drog iväg på långresa direkt med sin husbil. Resan gick till Rimini, där bekanta väntade. De avverkade 220 mil med en övernattning – till Italien.

– Att semestra på det här sättet innebär en frihet, vi har hotellrummet med oss. Fast på vägarna är det tätare trafik numera, säger Bengt.

Nu har de varit i praktiskt taget hela Europa.

– Vi var bland annat i forna Jugoslavien, minns Ingela.

Bengt fyller på med att Ungern är vackert. På "att-göra-listan" står en sväng till södra Tyskland, Rhen- och Moseldalen.

– Vi har varit på väg dit några gånger.

Fler husbilar på vägarna gör att det numera är svårare att hitta guldkornen.

– Inte värt att knysta något om sådana ställen, och absolut inte på Facebook. Då är det fullt nästa gång vi kommer dit, säger Bengt med ett leende.

Bengt och Ingela turas om att köra.

– Första gången som jag tog jag över ratten var när Bengt blivit sjuk på en resa med husbilen till Göta kanal. Jag kör även den husbil vi har nu, en Frankia 790, den är nästan åtta meter lång. Det är kul, jag "tutar på rätt bra´, men vi slåss inte om att sitta i förarstolen.

Cyklarna är alltid med

Wessbergs tycker att alla platser har sin tjusning.

– Det kan exempelvis vara ett svampställe, när man rensar kantareller eller bara myser framför en brasa. Då kanske jag väntar med att krypa till sängs fram till på morgontimmarna. Minns ett sådant ställe utmed Dalälven. Numera har vi cyklarna med oss, säger Bengt.

Mindre kul var det vid en mycket kraftig blåst i Norge för flera år sedan.

– Då tvingades vi ställa husbilen med nosen mot vinden för att slippa skakningar, som gjorde det omöjligt att sova.

Ingela minns en resa tillsammans med två vänner:

– Vi ställde oss längst in i en norsk fjord och tog fram våra fiskespön. Ett stim med makrill drog fram just där vi metade, så det var bra att kroka av och kasta i på nytt. Nästa gång vi var där var det helt dött.

Inga allvarliga intermezzon

De är förskonade från allvarligare intermezzon, frånsett när ungdomsgäng kastat föremål på bilen. Eller ställt sig utanför och gasat högt mitt i natten för att skrämmas.

– Obehagligt när man står ensam.

Trafikreglerna utomlands är ungefär desamma som i Sverige.

– Fast andra länder saknar allemansrätten och man får var noga med var man ställer husbilen.

Mycket tid läggs förstås på landsvägarna.

– Men man träffar många andra med det här intresset. I regel åker vi till ställen som vi vet är bra. Då kan det bli så att vi träffar samma personer igen, säger Bengt.

Kortare turer i närmiljön

Från hemmabasen blir det normalt turer till exempelvis Falkenberg och de skrattfester som revyerna i Ätran-staden erbjuder.

När de var yngre körde de långa sträckor och valde sedan småvägar. En av de första resorna gick till Nordkap.

– Otroligt vackert, vi hade en väldig tur med vädret. Sol dygnet runt hela tiden vi var där, säger Bengt.

Har intresset gått i arv till era barn?

– Nej, men vår son har båt och kommer ut i naturen på så sätt, svarar Ingela.

TEXT

Clas-Göran Sandblom

namn@gp.se