Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Efter 14 år som idrottslärare i Partille valde Jonas Sunnman att ta tjänstledigt och flytta till Bangalore i Indien där han nu bor ihop med frun Annica och deras söner Elmer och Vilme. Och även om Annicas arbetsdagar är långa, så upplever Jonas att familjen fått mer tid tillsammans än hemma i Sverige. Bild: Anna Rehnberg
Efter 14 år som idrottslärare i Partille valde Jonas Sunnman att ta tjänstledigt och flytta till Bangalore i Indien där han nu bor ihop med frun Annica och deras söner Elmer och Vilme. Och även om Annicas arbetsdagar är långa, så upplever Jonas att familjen fått mer tid tillsammans än hemma i Sverige. Bild: Anna Rehnberg

Idrottsläraren Jonas är hemmapappa i Bangalore

Jonas Sunnman fick ett sms från hustrun Annica, som var på afterwork: ”Vill du flytta till Indien”?
”Jajamensan”, svarade Jonas.
Nu bor familjen i mångmiljonstaden Bangalore i södra Indien. Annica jobbar på ett teknikkonsultföretag och idrottsläraren Jonas är hemmapappa. Surdegen från Hisingen smugglade han med.

Bilar, moppar och rickshor tutar ikapp, avgaser och vägdamm samsas med dofterna av rökelse och kryddig matlagning. Jonas Sunnman går sin vanliga sväng i grannkvarteret och köper med sig färsk kokosnöt och söta små ananas. Just den här sträckan gick han första dagen i Indien, då Annica blivit körd till sin nya arbetsplats av chaufför och Jonas vågade sig utanför det muromgärdade bostadsområde där familjen bor. Efter en timme i det han uppfattade som ett smutsigt och larmande kaos tänkte Jonas:

– Jag kommer inte att kunna bo här, det är omöjligt!

– Men så blev vi inbjudna till grannen och upptäckte att här bor ju faktiskt en familj, de har ett liv här, säger Jonas.

Det dröjde inte länge innan han förmådde lyfta blicken och blev varse livet som pågick, alla rika färger och kontraster.

Det onormala blir normalt

Vad som betraktas som ”normalt” är något Jonas redan fått nya perspektiv på. I Sverige är det till exempel fullständigt normalt att använda säkerhetsbälte i bilen, hjälm på moppen och hålla tider. I Nordstan öppnar alla butiker självklart klockan tio.

– På köpcentret här öppnar en klockan 9, en 10.30, en tredje 11. Vår normalitet funkar inte här, men är det tio miljoner svenskar som är ”det normala” eller 1,3 miljarder indier?

Jonas Sunnman handlar ofta frukt och grönt i kvarteret där familjen bor. Det blir alltid lite solmogna och smakrika godsaker. Bild: Anna Rehnberg
Jonas Sunnman handlar ofta frukt och grönt i kvarteret där familjen bor. Det blir alltid lite solmogna och smakrika godsaker. Bild: Anna Rehnberg

Innan Jonas och Annica lämnade sitt nyrenoverade hus i Hisings Backa för en lägenhet på sextonde våningen i Bangalore hade de ibland funderat på att flytta någon annanstans.

– Hur det skulle bli för barnen var det vi diskuterade mest.

Pojkarnas reaktioner när de fick flyttbeskedet varierade:

– Vilme blev lite tvär och sa att han skulle bo i en koja i skogen med kompisarna Filip och Linus. ”Kommer du inte sakna oss?” frågade jag. ”Jag kan ta ett kort på er” blev svaret. Storebror Elmer hade bara en kommentar ”Jag är askass på engelska”.

– Hittills har de åkt glada till skolan och kommit glada hem och engelskan går jättebra, säger Jonas lättad. Vi har ju faktiskt dragit upp dem med rötterna.

Fantastiskt äventyr

De ser det förstås också som ett fantastiskt äventyr där hela familjen får uppleva saker de aldrig hade fått vara med om i Sverige.

– Vi skulle kunna sitta innanför murarna och beställa hem smör från Amazon men vi går hellre till marknaden på andra sidan järnvägen och handlar där. Vi vill inte vara rädda för det som finns här utan ta seden dit vi kommer.

En annan fördel är samvaron. Annica arbetar förvisso långa dagar, som man gör i Bangalore. Ändå upplever Jonas att familjen fått mer tid tillsammans.

– När det är helg då är vi verkligen lediga, vi har inga måsten. Inget hus eller trädgård att sköta och dessutom har vi en maid, Pramila, som städar, tvättar och lagar mat.

Vanligt med hemhjälp

Jonas säger det nästan utan att blinka men solbrännan blir något rödare. Han tycker fortfarande det känns jobbigt att någon annan, i det här fallet en indisk kvinna, fixar detta åt familjen.

– I min värld är man lite förmer om man har ”piga” och jag ser mig inte alls som förmer, säger han med eftertryck.

I början sa Jonas till Pramila ”Du behöver inte säga Sir till mig.” ”Jo, Sir”, svarade hon bestämt.

– Hierarkin tycks vara mitt problem, min reflektion. Att ha hemhjälp är dessutom högst normalt i Indien. Jag hoppas hon känner sig uppskattad.

En sak Jonas fortsatt göra själv är att baka familjens bröd.

– Bland det första jag gjorde när vi kom hit var att baka kardemummabullar, minns Jonas, som fick börja med att skala 50 kardemummakapslar.

På köksbänken står en deg på jäsning.

– Jag lyckades faktiskt smuggla med mig surdegen hit från Hisingen, säger han och ler nöjt.

Surdeg och cyklar på sextonde våningen. Jonas och sönerna Elmer och Vilme har tagit med sina största intressen till Bangalore. Bild: Anna Rehnberg
Surdeg och cyklar på sextonde våningen. Jonas och sönerna Elmer och Vilme har tagit med sina största intressen till Bangalore. Bild: Anna Rehnberg

Rätt som det är öppnas dörren och pojkarna kommer hem i sällskap med mormor och farmor, som är på besök från Sverige.

– Våra cyklar har kommit! ropar pojkarna entusiastiskt.

Mycket riktigt står fyra tävlingscyklar på golvet i vardagsrummet. Cykling är familjens stora intresse och inte alltför långt bort ligger ett lantbruksuniversitet med solros- och kardemummafält.

– Där kan vi cykla. Så småningom hoppas jag våga ge mig ut i trafiken, säger Jonas optimistiskt.

Trött på lärarjobbet

Trots att Bangalore inte kan beskyllas för att vara cykelvänligt tvekade Jonas inte en sekund när Annicas sms landade i hans mobil förra hösten.

– Jag hade varit idrottslärare på Lillegårdsskolan i Partille i nästan 14 år och var rätt trött på det.

Jonas hade bestämt sig för att ta tjänstledigt ett halvår. Annicas förslag kom alltså lägligt.

När vi ses i Bangalore har Jonas Sunnman och hans familj bara bott i Indien i ett par månader. Lite senare befinner sig Indien i total lockdown på grund av coronapandemin och när vi hörs några veckor senare har mycket förändrats.

– Vi är kvar i Bangalore och har väl aldrig varit nära att åka hem trots allt som händer. Vi känner oss att trygga här, säger Jonas.

Nya rutiner har skapats

Annica arbetar hemifrån och barnen har hemundervisning.

– Vi kör lektioner med rast på för- och eftermiddag samt avbrott för lunch. Det känns bra att följa en rutin.

– Annica har fortfarande ett jobb och barnen har skolan. Men det jag gjorde förut, gå på gymmet, jogga om mornarna och simma i poolen, är bortryckt. Nu sköter jag skola, hem och mat.

– Men mitt i allt det hemska med corona kan jag inte låta bli att fascineras. Vad kommer ut på andra sidan? Vad vill vi göra när pandemin är över? Det pratar vi mycket om, avslutar Jonas.

Jonas Sunnman

Ålder: 42 år.

Bor: I Bangalore i Indien.

Gör: Reflekterar över livet.

Familj: Hustrun Annica 44 år, sönerna Elmer 10 år och Vilme 7 år.

Intressen: Cykla, baka, röra på mig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.