Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Gerd Riccius. Bild: Sören Håkanlind
Gerd Riccius. Bild: Sören Håkanlind

Gerd Riccius: Ibland uppvisar flockmentalitet mindre smickrande sidor

Gerd Riccius reflekterar över människors beteenden under coronakrisen. "När en yttre fiende hotar träder medmänsklighet och omtanke i kraft i ett samarbete som inger hopp och en tro på mänsklig godhet. Tillsammans-tanken är tilltalande men flockmentaliteten uppvisar också ibland mindre smickrande sidor", skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I spåren av coronasmittans nödvändiga sociala distansering och isolering har vi bevittnat hur friska människor slutit sig samman för att i kollektiv solidarisk anda på olika sätt bistå så kallade riskgrupper i samhället.

När en yttre fiende hotar träder medmänsklighet och omtanke i kraft i ett samarbete som inger hopp och en tro på mänsklig godhet. Vi kan här konstatera styrkan i en gruppdynamik, där gemensamma, förtroendeingivande ansträngningar leder till konstruktiva handlingar. Tillsammans-tanken är tilltalande men flockmentaliteten uppvisar också ibland mindre smickrande sidor. Allt beror på gruppens syften, dess inre dynamik, medlemmarnas personlighet och grad av självständighet, normer och regler, ledarens roll etc. Grupptänkandet värdesätter konformitet, ofta åtföljd av ett så kallat grupptryck. Konsensus utan kritisk granskning kan därför i detta sammanhang leda till ofrihet och trångsynthet.

Flockbeteendet spelar en stor roll i människans inre utveckling, som rent schematiskt kan indelas i fyra olika faser, vilka också kan stagnera eller överlappa varandra.

1) Barndomens egocentriska och egoistiska strävan att tillfredsställa de egna personliga behoven, en naturlig överlevnadsstrategi under de första åren.

2) Tonårstidens osäkerhet, som kompenseras av tryggheten i gänget, där gemensamma ställningstaganden, värderingar och normer bekräftar den egna identiteten.

3) Den vuxna människans ifrågasättande av politiska system och sociala mönster, vedertagna normer och auktoriteter; en ofta bedräglig frigörelse- och självständighetsmekanism, som legitimeras fullt ut genom flockgemenskapens kollektivt sanktionerade bifall.

4) Den mogna människans intellektuella och känslomässiga integritet och trygghet, som vilar i den tillit till det egna omdömet, som baseras på livserfarenhet och kunskap och för vilken gruppens affirmativa stöd är ointressant. Här kan man tala om flockimmunitet i ett helt annat semantiskt sammanhang än det gängse epidemiska.

Det är uppenbart att gruppmentaliteten grundar sig i vår längtan efter trygghet och gemenskap. Men den är samtidigt ett uttryck för osäkerhet och behov av bekräftelse, en navigering, som kan föra oss vilse och göra oss till livstidsfångar i samtyckets försåtliga labyrinter.

Vi styrs av modetrender och utseendefixering, av programmerade och rituella gruppbeteenden, allt ifrån bridge och rödvin för damer över 65 till kriminella gäng i socioekonomiskt utsatta områden. Vi accentuerar vår personlighet med yttre attribut, underkastar oss exempelvis likriktningens predikotext i tatuerares helgedomar, där vi brännmärker vårt oberoende i takt med nålens etsningar på vår kropp. Med förbundna ögon vandrar vi ofria omkring i trånga åsiktskorridorer skrudade i tvångströja och blåjeans och kallar oss, patetiskt nog, frigjorda. Dessutom, den goda lagandan bland likasinnade innebär ofta en exkludering av oliktänkare, av avvikare, vilket ger näring åt en ovälkommen intolerans och ibland till och med ren fanatism.

Vi är sociala varelser. Tillsammans blir vi starkare och kan lättare överbrygga svårigheter. Priset är anpassning. Det medför inte att vi per automatik ger sanktion åt talesättet ”Vi föds som original men dör som kopior”. I varje individ, också i kollektiva sammanhang, finns embryot till en rakryggad och självständig människa med mod och styrka att hävda sin egen identitet – och integritet, exemplifierat i dessa rader hämtade från skådespelaren och författaren Kent Anderssons dikt ”Steget”:

/--- ”Jag måste fråga mig själv vem jag är och varför jag gör det jag gör.

Jag kan inte leva med dörren stängd om mitt liv står därutanför.”---/

En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk. En doktrin värd att dra lärdom av även i mänskliga gruppdynamiska sammanhang!