Hon skickade brev hem till föräldrarna i Sverige där hon skrev att hon var på väg att förlova sig, vilket datum hon skulle gifta sig och att en flytt till Iran väntade – ”men det är ingen fara”.
– De protesterade inte, säger Karin Manzoor. Men de blev oroliga, särskilt pappa. Det var ju något annorlunda på den tiden att bara bestämma själv och inte visa upp mannen innan.
Karin skrattar lite när hon lägger till:
– Och när jag tänker efter… hade min dotter berättat något sådant hade jag blivit galen.
Lämnade Sverige som tonåring
Karin, som var sjutton år när hon lämnade Sverige för USA, lutar sig tillbaka i fåtöljen.
– Jag skulle bara vara där i ett år och studera engelska, berättar hon. Men det blev inte riktigt så.
På ett studentboende träffade Karin iraniern Shokrollah och inte långt senare var de förlovade. När Shokrollah ville återvända till sitt hemland tyckte Karin att det lät spännande, men innan de reste gifte de sig hemma hos den familj Karin bodde hos.
– Shokrollah ville åka hem och göra något vettigt för sitt land. Jag tänkte att det skulle bli spännande, men jag visste ingenting om Iran. Det enda jag kände till var att det fanns mattor som kom därifrån.
Föräldrarna missade bröllopet
Karin ler lite snett när hon förklarar att föräldrarna, som inte närvarade vid bröllopet i Amerika, åtminstone – under en semester i Frankrike – fick träffa Shokrollah innan flytten till Iran.
– Då blev de lite lugnare. 1969 flyttade vi sedan. Shokrollah berättade nästan ingenting utan sa ”du får upptäcka själv”. Det var bra.
Karin beskriver stunden då de landade i Iran.
– Det var så många människor på flygplatsen som skulle möta upp Shokrollah, och alla följde med hem. De har en tradition av att berätta roliga historier men jag fattade ju ingenting. Direkt bestämde jag mig för att jag skulle lära mig persiska. Det var inte så svårt. Det tog sex månader.
Karin, som även haft nytta av sina kunskaper i persiska här hemma och arbetat som tolk efter att hon gick i pension, konstaterar att det var en fördel att de den första tiden i Teheran bodde hos Shokrollahs familj.
– Svärmor kunde ingen engelska. Det blev en hel del händer och fötter, men jag lärde mig mycket av henne.
Gjorde barn-tv i Iran
Snabbt bestämde sig Karin också för att hon ville arbeta. Första jobbet var på svenska ambassaden. Därefter arbetade hon inom iransk barn-tv.
– Det liknade Utbildningsradion och jag gjorde böcker för pyssel med material som nötskal och kartonger. Jag gjorde också illustrationer till ett sagoprogram.
Under åren i Iran fick Karin och Shokrollah två barn. Karin hann även arbeta några år som lärare på en internationell skola.
– Det var otroligt roligt. Men när revolutionsgardisterna tog över skolan kände jag ”vi får nog åka hem till Sverige ett tag”. På den tiden tog man också småpojkar till fronten.
1980 reste så Karin i förväg till Sverige med de två barnen som då var tio och sju år. Åtta månader senare kom Shokrollah som först behövde ordna visum.
– Vi hade inte tänkt stanna i Sverige, förklarar Karin. Vi trodde inte att oroligheterna skulle pågå så länge. Men sedan dess har vi varit kvar här.
Lång tid av oroligheter
Innan familjen bestämde sig för att lämna Iran hade det varit oroligt en längre tid, även om kriget mot Irak inte hunnit bryta ut. Men Karin konstaterar att man på något sätt vänjer sig vid skottlossningar och militärfordon på gatan.
– En kväll hördes enorm skottlossning och tv:n stängdes av. Då hade revolutionsgardisterna tagit över tv:n. Jag satte mig i badrummet med barnen, där fanns inte fönster, och bestämde mig för att ”i morgon åker vi”. Men nästa morgon var allt lugnt igen och vi åkte inte. Livet flöt på. Det är konstigt hur man vänjer sig…
Karin, som ofta lagar persisk mat – gärna en speciell gryta med valnötter och granatäppelpuré, förklarar att hon saknar Iran och tror att hon kommer återvända som turist. Det som fascinerade henne med landet var just maten, att poesi är en så stor del av livet, arkitekturen och gästvänligheten.
– Det var också ett helt annat socialt liv. Men det berodde nog mycket på vädret. Man var alltid ute. Lerums torg en söndag eftermiddag är inte jättekul.
Återigen skrattar Karin lite.
– Man är mer spontan i Iran. Här är allt så ordnat. Jag kan sakna oordningen ibland. Det som kunde vara svårt i början var kulturen – sociala koder. En gång sa jag till min svägerskas kompis att hon hade en så fin klänning. Då tog hon av sig den och ville ge den till mig.
Karin Manzoor
Ålder: 71 år.
Familj: Maken Shokrollah och hunden Fofo.
Bor: Lerum.
Gör: Skriver.
Intressen: Promenera, laga mat, konst, umgås med vänner och familj.
