Vi är nu i en sorts brytningstid, gökottornas tid. Att höra den första göken gala i gryningen har i folktron varit ett sätt att förutspå framtiden. Hur året skulle bli tänkte man sig att man fick man en vink om beroende på från vilket väderstreck man hörde gökens läte. Östergök är Tröstergök, västergök är Bästergök.
Och i ett mellanrum önskar man att man visste mer om framtiden. Kan vi lyssna oss till en vink om vad som komma skall? Kan vi gå ut i naturen och se någon förändring, förbättring eller se framtiden an? Och vad är det vi ska lyssna efter? Ibland verkar det vara små saker i all enkelhet som gör stor skillnad.
En känd berättelse om profeten Elia beskriver hur han var i en ny situation och inte visste hur han skulle göra. När Elia gick ut för att möta Gud, kom en stor storm som klöv berg och krossade klippor men Gud var inte i stormen. Och det kom ett jordskalv och sedan kom en eld men Gud var inte i skalvet eller elden. Sedan kom ett stilla sus, och i det lågmälda suset hördes Gud. Guds närvaro och Guds röst fanns där men på ett annat sätt än man först kunde tro. Och jag tänker ofta på att vi får höra viktiga saker i stillheten, i tystnaden, i pauserna och i mellanrummen.
Nu är vi också i ett kyrkans mellanrum mellan två högtider, Kristi himmelsfärd och pingst.
Berättelsen om Kristi himmelsfärd sätter punkt för Jesus gärning på jorden när Jesus syns stiga upp till himlen. Och nästa stora helg som firas är pingsten som är startpunkten för lärjungarnas och kyrkans fortsättning på Jesus uppdrag att befria människan genom Guds kärlek. Den första kyrkan och lärjungarna tar över uppdraget när den heliga Anden kommer till dem den första pingsten.
Men efter Kristi himmelsfärd befinner de sig i det mellanrum där de inväntar löftet om att Anden ska komma till deras hjälp. Det är mellanrummet mellan Frälsarens tid på jorden och Hjälparens tid på jorden.
Vad kan man säga om framtiden när man står där mitt i mellanrummet? Kanske hör man bara ett avlägset ko-ko eller vindens stilla sus? Är det just det tysta och lågmälda som ger oss en trygg förvissning om att det ska gå väl?
Anders Frostensson har skrivit dessa ord som får påminna oss om att även om vi är i ett mellanrum så är vi inte ensamma där:
Vinden ser vi inte men dess röst vi hör viska eller brusa som en mäktig kör.
Anden ser vi inte men vi hör hans röst tala i vårt hjärta ord av ljus och tröst.
Från en värld som ingen enda av oss ser kommer Anden till oss och sin hjälp oss ger.
