Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Just nu vill jag komma ifrån det rullande schemat med att hela tiden repetera och spela, repetera och spela", säger Ann-Sofie Rase som fyller 55 år och som nu ska vara tjänstledig i ett år från sitt ordinarie jobb på Stadsteatern i Stockholm. Bild: Magnus Andersson

I höst ger sig Ann-Sofie Rase ut i det okända

Efter snart trettio år som skådespelare gör Ann-Sofie Rase en omstart. I ett år ska hon vara tjänstledig från Stockholms stadsteater och köra i egen regi.
– Jag behöver få se vad som händer när jag frigör tid för oväntade saker, säger hon.

Ann-Sofie Rase störtar in på kaféet, blöt i håret av ösregnet, och ursäktar att hon är lite sen. Det har gått en dag sedan hon kom hem från Österlen, och trots den plötsliga stressen verkar lugnet ändå sitta kvar i blicken.

– Det var underbart, säger hon och berättar om skogen hon vandrat i, fåglarna hon lyssnat på och naturen som liksom gjort henne jordad.

– Jag trivs i stan och känner mig säker här, men någon gång kanske jag bryter upp och flyttar ut på landet – om längtan blir för stark, säger hon.

Livslång leklust

Om vissa människor föds till skådespelare är svårt att säga. Det enda Ann-Sofie Rase vet är att hon i nästan hela sitt liv har agerat. Som barn handlade det om att förflytta sig till andra världar. Hon beskriver det som en enorm längtan och lust, något hon bara måste göra. Det gick så långt att hennes mamma, som jobbade som förskollärare vid den tiden och var intresserad av psykologi, blev lite fundersam över sin dotter.

– Jag minns att hon tog upp det med mig och att jag svarade ”det där är bara dina böcker, mamma”. Jag stannade i de där världarna fram till att jag var tolv år.

Vad hände då?

– Jag tänkte för mig själv att jag inte kan hålla på så här längre, att jag höll på att bli stor och måste sluta leka. Jag kunde inte fortsätta gå för mig själv och prata högt med olika röster. Det var lite sorgligt, men samtidigt skönt.

Olika världar

Fortfarande finns känslan och längtan kvar efter att försvinna bort till de där andra världarna, men i dag får hon utlopp för det i sitt yrke. Efter gymnasiet och några teaterkurser blev det först fria teatergrupper. Därefter sökte hon sig till teaterhögskolan i Stockholm och kom in. Och sedan dess har det varit full rulle. Under åren har hon varvat teaterscenen med tv-serier och filmer. Från debuten ”Blodsbröllop” av dramatikern Federico García Lorca, där hon spelade hustrun på både svenska och spanska, har det blivit ett otal pjäser, men också musikaler, filmer och radioteater.

Hon har spelat allt från sanslös drottning i ”De tre musketörerna” på Stockholms stadsteater till stram säpochef i Beckfilmen ”I stormens öga”. Själv har hon föredragit teatern framför film och tv, främst för att rollerna på scenen oftast har varit mer mångbottnade och krävande.

– Men jag vill filma mer, och gärna större och mer djupdykande karaktärer.

Hur har din inställning till teatern förändrats sedan du började?

– I dag vill jag gärna förmedla något till andra, i mitt yrke är det ju publiken som är det viktigaste. Så var det inte när jag var liten, då räckte det med att bara jag var där. Så jag har gått från att vara väldigt inne i mig själv till att vilja nå ut till andra. Men den inre världen och lusten att leka är densamma.

Nya utmaningar

Så är det även med behovet att rucka på det förväntade, att få se saker ur ett annat perspektiv och utsätta sig för nya utmaningar. Förra hösten debuterade hon som regissör med entimmesföreställningen ”Nacka tupp” på Stockholms stadsteater, en fiktiv berättelse om kvinnorättskämpen Anna Whitlock och journalisten Ester Blenda Nordström.

– Jag gick in i arbetet till hundra procent. Det bara rasade in idéer. Det var jätteroligt och jättejobbigt, det blev en utflykt som jag kanske gör fler gånger.

Under våren har hon både spelat gapig och uppkäftig ärkeängel i operaföreställningen ”Skapelsen” på Folkoperan och orolig rektor i pjäsen ”Tiggarna” på Teater Giljotin.

– Det har varit ett händelserikt år. Den känslan vill jag gärna behålla. Så från och med nu går jag på tjänstledighet i ett år, säger hon, men förklarar att det inte handlar om att hon har ledsnat på jobbet på Stadsteatern, där hon varit anställd i många år.

– Nej, jag älskar ju att arbeta där och det är hela tiden nya roller och nya sammanhang. Det här handlar mer om att frigöra tid och se vad som händer då. Det är något jag bara måste. Vad det än blir så blir det i alla fall nytt.

Ann-Sofie Rase

Ålder: Fyller 55 år den 10 juli.

Bor: I Stockholm.

Familj: Döttrarna Agnes, 25 och Ellen 17 år.

Gör: Skådespelare.

Aktuell: ”I augusti har jag mitt första uppdrag som frilans. Jag ska läsa historiska kvinnotal på Sergels torg under ”Utställningen kvarterets kvinnor”. Tal som skrivits och hållits av bland andra Selma Lagerlöf, Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm. Det känns roligt och viktigt”.

Om att fylla 55: ”Det låter lite mycket. Känns overkligt. Det är så mycket femmor. Men jag har lodat mig mer och mer i moder jord. Samtidigt tillåter jag mig att vara flamsig. Det är skönt”.

Så firar jag födelsedagen: ”Med släkt och mina barn hos mina föräldrar. Där kommer jag sitta i trädgården omgiven av mycket kärlek och omtanke”.

Styrka: ”Oftast är jag väldig modig faktiskt. Jag vågar slänga mig ut”.

Svaghet: ”Min oro. Det lätt att hamna i orosspåret och så maler det på. Men det är helt värdelöst och tar bara massa kraft. Så jag försöker byta spår direkt och det funkar ganska bra”.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.