Jonas Eek, präst och krönikör.
Jonas Eek, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

I grunden handlar ålderism om människosyn

Prästen Jonas Eek reflekterar med anledning av debatten som följde på Centerns ungdomsförbunds uppmärksammade utspel om Britt-Marie, 45. ”Tanken att en människa automatiskt är slut vid en viss ålder behöver ställas mot tron på att varje människa har något att bidra med under hela sitt liv. Föreställningen om ungdom och styrka som allenarådande ideal behöver konfronteras med idén att en människa är mycket mer än sin kropp och hälsa”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Ålderismen gör sig ständigt påmind. Regelbundet kommer rapporter om att det blir allt svårare att få en anställning ju äldre man är. Det lär räcka att ha passerat fyrtio. Under pandemin har dessutom röster höjts om det problematiska i att gruppera människor utifrån att de råkar vara i samma ålder – 70 plus eller 80 plus – som om ett gemensamt födelseår skulle vara det som allra mest definierar människor.

Och så i förra veckan – Britt-Marie 45. Centerns ungdomsförbunds påhopp på den fiktiva Britt-Marie som i skydd av Las (Lagen om anställningsskydd) tryggt kan fika och maska i personalrummet. Britt-Marie är inte bara lat. Hon är dessutom gammal. 45 år. Och står i vägen för ungdomarna.

ANNONS

I grunden handlar ålderism om människosyn. Det är därför den behöver bemötas. Tanken att en människa automatiskt är slut vid en viss ålder behöver ställas mot tron på att varje människa har något att bidra med under hela sitt liv. Föreställningen om ungdom och styrka som allenarådande ideal behöver konfronteras med idén att en människa är mycket mer än sin kropp och hälsa.

Om inte vi som samhälle är glasklara i de här frågorna är knappast Las vårt största bekymmer.

Ett politiskt ungdomsförbund ska vara energiskt och radikalt. En poäng är att det ska vara en blåslampa på moderpartiet. I ljuset av det är extra olyckligt när man svajar i grundläggande människosynsfrågor. Alldeles särskilt eftersom det är inom ungdomsförbunden som morgondagens makthavare med stor sannolikhet finns.

Man skulle önska berätta för alla ungdomar om den insikt som drabbar de flesta av oss någon gång i Britt-Maries ålder. Många i medelåldern drabbas någon gång av åldersnoja; man vill helst inte bli äldre. Men så infaller en dag, när det är just det enda man önskar – att få bli äldre. Mitt i livet vill man plötsligt inget hellre än att få lov att bli gammal. Få vara kvar. Se hur det går. Bidra. Lite till.

ANNONS

Inte sällan hör den kunskapen samman med att fikarummet på jobbet blivit tommare eller vänkretsen fattigare för att någon har tagits ifrån gemenskapen. Och då talar jag inte om Las.

Samtidigt är denna insikt svår att förmedla eller ge vidare till någon annan. Den är en erfarenhet som blivit till lärdom genom livets och tidens gång. Och den infaller sisådär runt fyrtiofem, ibland i ett fikarum på en arbetsplats.

Man får helt enkelt önska att ungdomarna får leva och bli äldre. Och att de hittar ett jobb där det finns ett fikarum att åldras och att odla vänskap i.

Ålderismen har inte tiden för sig. Den brukar gå över. Ju äldre vi blir.

ANNONS