Det hann gå trettiofyra år innan Raj Montana Band kunde väckas till liv. För publiken är återkomsten lite av en skräll. Men enligt Dan Hylander har det bara varit fråga om rätt tid, det vill säga att bandmedlemmarna varit lediga och inte upptagna av andra jobb.
Nu i våras kom också ett nytt album, ”Indigo”. Enligt Dan Hylander är det den bästa skivan som de har gjort.
– Ingen av låtarna faller ur ramen. Alla är lika genomarbetade. Framför allt är det en väldigt värdig återkomst. Vi skitar inte ned vårt arv.
Varför ville ni dra igång bandet igen? Är det på grund av pengarna?
– Haha, nä. Att ge ut en skiva är ett nollsummespel. Den har inte gått ihop ännu. Ändå har den legat etta på topplistan. Men vi trivs ihop och har kul.
Både glad och nöjd
Dan Hylander ser både glad och nöjd ut när vi besöker honom på årets första riktigt varma sommardag. Han är sig lik, förutom håret som numera är stålgrått, och kanske lite längre.
Som frontman är det han som stått för det stora jobbet med bandet och inte minst nya skivan. Som vanligt är det han som har skrivit. Först musiken och sedan texten – alltid i den ordningen. Att få ihop melodin beskriver han som nittio procent lust och tio procent ångest, medan textförfattandet ofta är tvärtom.
– För det mesta brukar jag ha tio färdiga låtar som behöver en text. Det är min arbetsmetod, säger han och förklarar att även om texten kommer sist är det viktigt att den blir bra.
Inget ”la la la” och kärlekstrams alltså?
– Nej, och det är just där ångesten ligger, skrattar han.
– Texten ska ju handla om någonting, förmedla en känsla, åsikt eller insikt. Och helst ha en aktualitet även på längre sikt. Det är inte alltid så lätt.
När han skriver för andra artister – vilket han har gjort mycket under åren – är det inte alls samma problem. Bland annat har han samarbetat med Totta Näslund, Sylvia Vrethammar, Sven-Ingvars, före detta sambon Py Bäckman och så klart vännen sedan många år, Tomas Ledin. Det betyder dock inte att han med lätthet kan skriva för vem som helst.
– Det är viktigt för mig att veta vem personen är så att jag kan skriva låtar som de själva bottnar i.
Turné till hösten
I dag är Dan Hylander en av Sveriges stora rockmusiker. Nästa år firar han 50 år på scenen, och även om han – i alla fall på pappret nu går i pension – slår han inte av på takten.
– Jag jobbar mer än någonsin.
Redan finns planer på ytterligare en Raj Montana Band-platta. Till hösten ska han ut på en liten turné med Py Bäckman och Janne Bark och i oktober startar hyllningsföreställningen ”Woodstock 50 år”.
Han beskriver sin uppväxt som typisk arbetarklass. Mamma var servitris och pappa frisör och speedwayförare. De två skildes tidigt och Dan växte upp med sin mamma och halvbror i Malmö.
Fick en rusch av Elvis
Efter gymnasiet pluggade han litteraturvetenskap och jobbade sedan som lärare. Tanken var att han skulle studera vidare, men musiken vann. Intresset tror han kommer från 1950- och 60-talens enorma utveckling av populärmusiken.
– Jag blev medveten om Elvis när jag var fem, sex år. Det var verkligen något som hände mentalt och fysiskt, en rusch i hela kroppen. Mina första två skivor var ”King Creole” och ”Rock-Fnykis” med Martin Ljung.
Sedan dess har skivbacken fortsatt att fyllas på: Beatles, Small Faces, The Kinks, The Who, Jackson Browne och inte minst Bob Dylan.
– Så klart kommer influenser från olika håll, det är inte bara en rak linje. Egentligen är man mer sammansatt än man tror. Men förhoppningsvis har man fått ett eget filter på det.
Dan Hylander
Ålder: Fyller 65 år den 21 juni.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Hustrun Alexandra och barnen Amanda, 27, och Aaron, 21 år.
Gör: Musiker, kompositör och textförfattare.
Aktuell: Med nya Raj Montana Band-skivan ”Indigo”.
Om att fylla 65: ”Klart systemet blir slitet, det är ofrånkomligt. Men än så länge har jag klarat mig bra. Det viktiga är att jag fortfarande är intresserad och nyfiken.”
Så firar jag födelsedagen: ”Vi ska ha fest. Men nu kallas det för ättestupa.”
Laster: ”Jag snusar lite, annars är jag rätt befriad från laster. Jag tog en vit månad i oktober 2016 och den har jag inte avbrutit än. Det är inget definitivt, känner jag för att ta en öl så gör jag det. Men än så länge har jag inte haft någon lust.”
Om nya skivan ”Indigo”: ”Mycket musik byggs i dag som lego. Man börjar med trummor, sedan lägger man på bas, syntar, gitarr, sång och körer eftersom. Vi har gjort som förr och spelat in det mesta på en gång. Det är dyrt men roligt, och ljudet blir mycket bättre.”
