Hundarna gav Lotta livsglädjen tillbaka

Lotta Roos var 40 år när hon drabbades av utbrändhet.

– Jag hade byggt upp mycket inre och yttre stress under lång tid och kollapsade till slut. Jag blev väldigt dålig. Sinnena slutade nästintill att fungera och jag hade svårt att andas. Jag såg nästan inte och jag hörde knappt. Jag var förtvivlad, berättar Lotta Roos.

Hamnade i kris som fick henne att söka hjälp

Platsen är hennes tvårummare i Västra Frölunda. Hon har satt sig till rätta i soffan och är omgiven av sina tre Cavalier king charles spaniel-hundar när hon berättar om hur livet vände och om vägen tillbaka. Hundarna har gjort underverk. Tack vare dem fick hon tillbaka livsglädjen. Att hon hamnade i den djupa svackan, tror hon beror på den inre stress som funnits sedan tonåren, missbruk av ångestdämpande mediciner och alkohol. Sorg och stress över relationer som inte var bra och en upplevelse av att inte bli lyssnad på ledde henne till den kris som fick henne att söka hjälp.

– Jag sökte efter lösningar utanför mig själv. Jag vågade inte vara ärlig med vem jag var, vad jag tyckte och kände. Jag hade inte kontakt med mig själv, jag lyssnade inte på mig själv eller kroppens signaler. Jag var förvirrad. När jag rasade så insåg jag att jag inte kunde leva så längre.

De känslorna går tillbaka till uppväxten och relationen till ena föräldern, som i sin tur haft en trasig uppväxt. Det har satt sina spår.

– Vi har inte kunnat nå varandra. Vi har inte kunnat samtala om oss. När ens egen verklighetsupplevelse blir förnekad känner man sig tillintetgjord och förnedrad, det gör ju att man tvivlar på sig själv till slut.

Behövde hjälp för att läka och ändra sitt beteende

När hon kollapsade för 18 år sedan var hon också i dålig fysisk kondition. Hon hade hamnat i en ond cirkel där hon använde alkohol för att varva ner. Hon hade mycket att ta itu med. Ett tolvstegsprogram och en självhjälpsgrupp för vuxna barn blev en viktig vändpunkt. Det var inget gravt missbruk som syntes men hon behövde hjälp för att läka och ändra sitt beteende. Hon slutade helt med alkohol. Hon blev också ordinerad fysisk aktivitet på recept och hon började simma, promenera och träna med sin första hund Amadeus, en irländsk setter.

Bild: Mathias Pernheim

1/2

– Hundarna lärde mig att knyta an, de tyckte ju om mig oavsett hur jag mådde eller såg ut och med dem behövde jag inte vara rädd för att bli avvisad eller övergiven. De har fått mig att ge mig ut i naturen och det är läkande. De blir glada av att se mig, vill vara med mig, de tröstar mig och ger mig kärlek. Jag känner att jag duger med hundarna.

2012 började hon träna rallylydnad med Frostie, Lottas första Cavalier king charles, en hundsport där hund och förare genomför en bana med olika moment med föraren som “kartläsare”.

Tvingades hitta något som jag tyckte var roligt att göra

– En arbetsterapeut sa att jag var tvungen att hitta något att göra som jag tyckte var roligt. Frostie räddade mig. Jag fick det sociala umgänget som jag behövde. Med andra hundkompisar kunde jag bara vara, ofta vet man ju knappt namnen på varandra men hundarna känner man. Det är bara glädje.

Hon tog det lugnt i början.

– Då var det bara att trotsa tröttheten och ta sig till träningen och ha kul. Det var så roligt och det krävde koncentration och det blev ju också en morot och ett skäl för mig att hålla mig nykter och närvarande, annars hade jag inte kunnat utöva sporten.

Idag är några av hennes hundar rallychampions. Det är mycket annat som har hänt i hennes liv de senaste åren. Hon är certifierad i sorgbearbetning och hon har hittat rätt i den alternativa behandlingsformen Reikihealing som gör henne lugn och avslappnad, säger hon. Hon funderar på hur hon ska formulera sig som svar på frågan hur hon ser på sig själv nu jämfört med för 18 år sedan.

Att vara sann och ärlig mot sig själv

Att formulera sig och vara tydlig är något hon arbetar på hela tiden. Det är en del i att vara sann och ärlig mot sig själv, förklarar hon. Och skillnaden? Den inre stressen har släppt men det sker inte av sig själv. För det behöver hon fortsatt lugn och tid för återhämtning. Och så tacksamheten.

– Jag känner tacksamhet över så mycket, över den kärlek som finns runt omkring mig och mina barn, som jag har jättefin kontakt med och över att jag hade många fantastiska vuxna omkring mig när jag växte upp, grannar och släktingar som fanns och fortfarande finns i mitt liv. De har betytt mycket. Som liten lyssnade jag på Morgonandakten i SR P1 tillsammans med min mormor som jag tyckte mycket om. Än idag lyssnar jag på den. Det ger mig hopp.

Hon säger att hon har fått jobba hårt på att vara kärleksfull mot sig själv och släppa taget, slappna av.

En av nycklarna har varit att bli sin egen kärleksfulla förälder

– Det är svårt, särskilt när man har en inre kritiker som säger något annat. Men jag har lärt mig att ta hand om tankar som gör ont och istället bli mer konstruktiv. Nyckeln har varit att bli min egen kärleksfulla förälder. Lösningen finns inom mig, inte i det yttre, inte hos någon annan. När jag mår bra då kan jag lyssna och finnas för andra på ett mer hälsosamt sätt. Då kan jag också finnas för mina egna barn, det har varit en drivkraft.

Hon nämner författaren och föreläsaren Byron Katie, grundare av “The Work” som är en metod som går ut på att identifiera, ifrågasätta och undersöka tankar som skapar lidande. Metoden har betytt mycket för henne.

– Jag har blivit bättre på att fokusera på det som är bra hos mig och vill inte slå på mig själv med ord och tankar som jag gjorde förr. Jag är bättre på att ta kritik och jag erkänner mina fel och brister, de är en del av att vara människa. Jag lider inte längre och jag är inte rädd. Jag tar ansvar för mitt liv. Ansvar, mod att förändra och acceptans är nyckelord.

På kvällen kommer ett sms från Lotta med något som hon vill tillägga.

– Jag ser mitt liv som ett stabilt bord numera. Ett bord med fyra ben, det hjälper mig att ha tillit, vara närvarande, öppen och ärlig.

Mathias Pernheim

mathias.pernheim@stampen.com